Georgien semester­paradis för gästarbetare

Kristine Alejo sliter av sig täckjackan, sliter av sig tröjan, sliter av sig understället. Sen kastar hon sig framstupa i snön och rullar runt

Kompisarna tjuter och fotograferar. 

När hon tar sig upp på fötter igen är ansiktet rödflammigt av kylan. Men Kristine Alejo rör inte en min. 

– Det var inte så kallt. Jag skulle kunna bo här, säger hon obesvärat. 

Sen ryser hon och lägger till:

– Jag gjorde det för skojs skull och för utmaningen. Det här är första gången jag upplever snö. Jag ville göra det minnesvärt.

Tillsammans med kompisgänget har hon rest till den georgiska vintersportorten Gudauri vid bergskedjan Kaukasus södra platå. 

Hemma spelar de alla i samma basketlag. Men ”hemma” är inte i hemlandet. Basketlaget är ett sätt att träffa andra gästarbetare från Filippinerna. Kristine Alejo arbetar inom kundtjänst i Dubai, vännerna i liknande yrken. 

Lönerna i emirathuvudstaden är långt högre än i Filippinerna. Höga nog för att åka på en utlandssemester som hittills lever upp till förväntningarna.

– Jag kommer att lägga upp det på Facebook sen, säger hon och kramar sin livs första snöboll.

Runt omkring stojar hundratals turister. Sprattlar fram snöänglar, bygger snöskulpturer och knäpper snöselfies. Alla tycks vara bosatta i Gulfen.  

De är inte de enda turister som söker sig till Gudauri. Men till skillnad från andra besökare är de inte lika intresserade av skidbackarna, säger turistguiden Givi Mzhavanadze.

– Skidåkning finns inte i deras kultur. Det är mer leka i snön med barnen.

Det är därför han tar med dem hit, till utkiksplatsen vid det sovjetiska fredsmonumentet där vyerna är magnifika och pulkabackarna precis lagom mesiga. 

Givi Mzhavanadze uppskattar att 25 procent av turisterna han guidar kommer från olika Gulfländer. Det innebär att de utgör hans näst största kundgrupp, efter ryssarna som bara har några mil från gränsen till Gudauri.  

– Turistvågen från Gulfen startade 2015 när det började gå direktflyg hit. Det är väldigt bra för landet, säger han.

Semestrande gästarbetare har bidragit till explosiv tillväxt i besöksnäringen. Och fått Givi Mzhavanadze att drömma om en ljus framtid. 

– Personligen hoppas jag att de startar direktflyg från New York, det är då de verkliga pengarna kommer att komma. Men vi har inte infrastrukturen för det i nuläget. Amerikanerna betalar mycket men de kräver också mycket.

Samtidigt tycks snön i sig tycks vara tillräcklig för att underhålla Gulfturisterna vid utkiksplatsen. På samma sätt som det inte behövs mer än en sandstrand och vågor för att underhålla solsvultna nordbor som rest söderut. 

Ovidi Wijesena, 4 år, klagar över kalla handskar. Storasyster Okadi, 9, kämpar med en snögubbe. 

– Gör en boll av snön och rulla den. Det är okej om ni blir blöta, vi har tagit med extra kläder åt er, lugnar mamma Ishani Wijesena.

Familjen är ursprungligen från Sri Lanka men arbetar sedan elva år i Bahrain.

Utlandssemester var en dröm som tog tid att förverkliga. Men valet av destination vållade inga problem. 

– Vi bestämde oss för Georgien för länge sedan. Vi tänkte att det var bästa stället att få uppleva ett nordiskt klimat. Europa är för dyrt, säger pappa Suranga Wijesena.

Klimatet och kostnadsläget är återkommande svar när gästarbetarna motiverar sitt resmål. Det finns också ett tredje skäl. 

– Om du ska till Europa måste du få ett Schengenvisum. Du måste visa bankutdrag och det är mycket krångel, säger Abdur Rahim, indisk medborgare född i Dubai. 

Medan Europa bygger murar av byråkrati välkomnar Georgien med öppna armar. Gästarbetare som kan uppvisa att giltigt uppehållstillstånd från något av Gulfländerna får kostnadsfritt visum vid ankomst.  

Det är en medveten målgruppsorientering – som har lönat sig. År 2017 ökade antalet besökare från Mellanöstern med 78 procent. 

Aisha Iqbal huttrar till medan hon betraktar skuggorna den sjunkande solen kastar över Kaukasus.

– Det är lite kallt men det var värt vartenda öre att åka hit. Det går inte att uppleva det här i Dubai, säger hon.

Liksom maken Iqbal Chohan är hon född i Pakistans huvudstad Islamabad. Där sjunker temperaturen sällan under 20 grader. Det gör den inte i Dubai heller.  

– Det är 50 grader på sommaren, för oss är det här paradiset, säger Iqbal Chohan.

Iqbal Chohan har gjort karriär inom byggsektorn. Och han är långt ifrån ensam.

För många är livet som migrantarbetare en hård tillvaro med många och väldokumenterade faror. Ju tyngre, smutsigare och farligare jobben är, desto lägre löner och sämre villkor. Men bland Gulfens omkring 18 miljoner gästarbetare finns också otaliga vinnare. 

Som har utbildning från hemlandet och arbetar i tjänstemannayrken eller de delar av servicesektorn där krav på engelskspråkighet driver upp lönerna. Som utgör en ny form av globaliserad medelklass. Som nu har råd att åka på utlandssemester.

Den stora merparten av gästarbetarna kommer från Syd- och Sydostasien. Vissa stannar några år i Gulfen, andra stannar några årtionden, ytterligare några stannar tills pensionen och skaffar barn som växer upp i det nya landet. 

Arun Krishnan var bara några år gammal när pappan 1983 fick jobb som oljeingenjör. Han konstaterar att Dubai behandlat honom väl. Förutom en egen importverksamhet driver Arun Krishnan en välgörenhetsorganisation för mindre lyckosamma gästarbetare. 

– Vi flyttade som en familj och stannade. Indien är bara tre timmar bort. Dubai är väldigt säkert och pengarna är bra.

Det är tredje gången som han besöker Kaukasien – Armenien och Azerbajdzjan är andra stora gästarbetardestinationer – men första gången är han i Georgien. Familjen älskar det. 

– Indier vill uppleva snön och du får mer valuta för pengarna här. Det är som ett fattigmannaschweiz. Ärligt talat, vem behöver Alperna?

I huvudstaden Tbilisi försöker Maria och Reagan Agdipa få till den perfekta selfien på Kärleksbron. 

Platsen är vald av en anledning. Bron tyngs av tusentals hänglås till bekräftelse av tusentals romanser. 

– Vi firar vår bröllopsdag på den här semestern, säger Reagan Agdipa. Vi gifte oss i Filippinerna för tre år sedan och reste till Saudiarabien ihop. 

Han arbetar i restaurangen, hans fru i receptionen på samma hotell. Det var beslutet att söka sig till Gulfen som gjorde utlandsresan möjlig. 

Men migrantarbetet begränsar också. I Saudiarabien krävs två års heltidsarbete för rätt till betald semester. Liksom i resten av Gulfen är ledigheterna sällan längre än en vecka.  

Men ledigheten ligger åtminstone framför dem. Paret har precis landat. Detta är första dagen av en veckas frihet. 

– Efter så många år, månader, dagar och timmar av slit har vi äntligen semester! säger Reagan Agdipa och strålar av glädje.