Jag tror jag har svaret på varför kulturen alltid måste vara vänster

– Så vitt jag har förstått så är ju alla i bandet utom mer eller mindre Ola Salo liberala och höger.

Hårdklipp till ett gapflabbande the Ark och sångaren Ola Salo som frågar vad han skulle vara. 2002 ställde SVT:s Musikbyrån, en vecka före riksdagsvalet, frågan varför rocken är vänster.

Påståendet om the Arks politiska hemvist kom från Moderata ungdomsförbundets Rickard Nyman. I en enkätundersökning Musikbyrån gjorde bland landets ungdomsförbund konstaterade man att vänstern kunde radda upp band på band som representerade dem samtidigt som det ekade tomt på högerexempel.

Alla gillade Kent och samtliga tyckte att glamrockarna i the Ark representerade just deras åsikter. The Ark själva konstaterar krasst att de är helt ointresserade av konventionella partipolitiska frågor. De är vare sig höger eller vänster, men framför allt inte höger på något sätt.

Inslaget är sympatiskt. Rickard Nyman pratar om hur han, efter en dag av partipolitiskt arbete för Moderaterna, ändå kan sjunga en Rage against the machine-låt för att det är gött, en rödnypt Martin Aagård utbrister ”rebellgrejen!”, nyliberale skribenten Mattias Svensson spelar flöjt till Vem kan man lita på? i en hemmagjord Hoola Bandoola-cape.

Förr kunde vänstern åtminstone alltid lita på Linda Pira, men så blev hon ett med sin samtid och startade en app för gigjobb istället. Förmodligen är det punk 2020

Ett fantastiskt tidsdokument. Frågan är om det ens gått att göra i dag. Ett nervöst Public Service, livrädda för att framstå som ”partiska” – nu synonymt med alla åsikter till vänster om Kristdemokraterna ­– skulle mötas av en kritikstorm om de på något vis hade mage att ens ställa frågan varför rocken är vänster.

Särskilt inte veckan före ett val.

Två år efter inslaget i Musikbyrån släppte Timbro Erik Zsigas bok Popvänstern, en gnällig anklagelseskrift där allt från Teddybears och Bono till Marcus Birro pekas ut som vänster.

Hur kunde dessa människor tjäna stora pengar på sin musik inom ett kapitalistiskt system och ändå häva ur sig systemkritik. Vänstern hade egentligen inga rimliga svar annat än det Martin Aagård gav Musikbyrån, ”rebellgrejen”, och i en annan tid hade det nog varit fullt tillräckligt.

Men det här var i skiftet mellan Göran Perssons svångremsår och Nya Moderaterna. Tre år efter kravallerna i Göteborg där Socialdemokraterna delat ut rosor till polisen veckorna efter de ridit in med kravallhästar bland unga människor. 

De politiska ungdomsrörelserna var i förändring, bort från partipolitiken och den traditionella vänster-höger-skalan. Mot enfrågepolitiken och GAL-TAN. Där GAL blivit kulturens rebellgrej.  

Sverige byter regering. Moderaterna blir under Reinfeldt och Schlingmann ett tydligt liberalt mittenparti. Åtminstone på fasaden.

De får sina första tydliga kulturrepresentanter i Wille Crafoord, Mange Schmidt och Sofia Talvik, tillsammans gör de den helt rebellgrejsfria Moderatlåten Flyter. Om det flyter, låt det flyta. Och alla skrattade.

2012 är det dags för Popvänstern 2.0. Den här gången är det författaren Bengt Ohlsson som i DN Kultur frågar sig varför kulturen måste vara vänster.

Hans empiri bygger mestadels på samtal han haft vid olika Södermalmsvåningars middagsbord och att vara vänster tycks i Ohlssons värld främst handla om att vara god och emot ombyggnadsplanerna av den sjunkande Slussen i Stockholm.

När man läser Ohlssons text i dag så är det i viss mån obegripligt att texten fick något större genomslag. Men som markör i en förvirrad kulturpolitisk tid är den intressant. Symbolfrågor som Slussenbygget får representera vänstern.

Inte ekonomisk fördelningspolitik, annat än när Ohlsson hyllar vanliga hyggliga entreprenörer och en närmast apolitiskt bekväm hållning.

Samtidigt är den kulturhöger som börjar ta form under tiotalet inte alls speciellt hygglig. Och ganska långt bort från Ohlssons middagsbord på Södermalm. 

Redan året innan Ohlssons krönika har Martin Aagård i Aftonbladet Kultur flaggat för Sverigedemokraternas Mattias Karlssons kulturpolitiska mobilisering. 

– Det är svårt att i grunden förändra samhället enbart genom parlamentet. Man måste ta upp kampen inom föreningslivet, kultursektorn och utbildningsväsendet, säger Karlsson. 

Man vill äga kulturen och dess institutioner och därigenom förändra samhällssamtalets konsensus i grunden. En tanke som Karlsson upprepade på partiets landsdagar under hösten 2019, med betydligt större självförtroende.

Nu är man på väg in genom institutionernas dörrar. Och det finns liksom inte så mycket som håller emot. 

Den konservativa kultursynen har samtidigt förskjutits i en radikal riktning. Både Moderaterna och Kristdemokraterna gormar allt högre om Public Services så kallade vänstervridning och hotar med nedläggning om inte SVT och SR går i en linje som är mer politiskt konservativ.

En sorts halvuttalad politisk styrning av Public Service.

Efter att ha sett att Moderaternas partiledare Ulf Kristersson besökt deras reunionspelning på Gröna Lund sommaren 2018 bestämde de sig för att öppet stötta Vänsterpartiet i valrörelsen

Och då spelar det ingen roll att SVT:s Agenda – skapat av landets mest konservativa journalist, Kristdemokraten Lars Adaktusson – tar upp invandringens konsekvenser på bästa sändningstid i stort sett varje helg. 

Public Service är vänsterliberalt vridet.

Progressiva GAL-värderingarna av den sort the Ark talade om och alla ungdomsförbund sympatiserade med 2002 ska därför hållas kort, om de så bara handlar om helt vanlig medmänsklighet.

Och frågan är om Public Service-cheferna klarar att inte vika sig för ett upplevt förändrat samhällskonsensus och oron inför valet 2022.

När Malmöpunkbandet Arre! Arre! går upp på scenen för att ta emot sitt pris på P3 Guld-galan tackar de alla som gömmer flyktingar, alla som jobbar inom vården, alla som röstar rött och avslutar med ”Fuck Jimmie”.

De konservativa blir först rasande.

Låtsas att det är P3 som säger detta, trots att programledaren Kodjo Akolor omedelbart tar avstånd å kanalens vägar. 

Sedan vänder diskussionen till att handla om huruvida det egentligen är punk att göra som bandet gjorde. Förvånansvärt många konservativa rävjägare till tänkare tycks nu ha full koll på vad punk och antietablissemang är. 

Sverigedemokraterna är, trots att de är tredje största parti och störst i ett så konservativt stålblått regeringsalternativ att deras politiska färg snarare får kallas purpur, tydligen mer punk än att jobba inom vården och gömma flyktingar. 

En vän konstaterar sarkastiskt att ”för mig är punk fler poliser”.

Så, är Arre! Arre!’s statement radikalt i Sverige 2020? Jag skulle nog påstå det. 

Valåret 2018 skulle jag hjälpa till med att hitta en större artist till 1:a maj-firandet i Kungsträdgården. Ett projekt som i det vänsterkulturhegemoniska Sverige högern målar upp borde vara gjort på en kvart.

Tvärtom var det nästintill omöjligt. Möjligen hade jag otur med att precis alla artister vars management jag frågade var bokade just den dagen, men känslan var snarare att få idag vill riskera att ta tydlig partipolitisk ställning i vänster-höger-frågor. 

Att delta i ett renodlat GAL-parti som Feministiskt Initiativs samlingsskivor eller evenemang var enkelt 2014. Fördelningspolitik inom vänstern tråkigt och svårare.

Men inte ens FI lyckades locka speciellt många artister till sig under sin valkampanj 2018. 

När Malmöpunkbandet Arre! Arre! Går upp på scen för att ta emot sitt pris på P3 Guld-galan tackar de alla som gömmer flyktingar, alla som jobbar inom vården, alla som röstar rött och avslutar med ”Fuck Jimmie” och de konservativa blir först rasande

Det politiska läget har blivit känsligare. Att göra ett vänsterstatement i dag kan bränna dina broar imorgon i det kulturpolitiska landskap den konservativa högern målar upp. Och just artister är extra känsliga för konsensus.

Kanske har också vänstern tagit kulturen för given, lite för länge. Blivit bekväm. Förlorat argumenten för varför den är viktig. Missat att hoppa på den kulturpolitiska kapprustning som de konservativa påbörjat i tron att man redan vunnit.

Sverigedemokraternas Mattias Karlsson vet exakt vad han ska ha kulturen till och varför han tycker att den är relevant.

Frågan är om ens vår kulturminister kan ge ett rakt svar på den frågan.

Tills nyss kunde man åtminstone alltid lita på Linda Pira, men så blev hon ett med sin samtid och startade Workish, en app för gigjobb, istället. Förmodligen klassas det som punk år 2020.

Arre! Arre! har under veckan jämförts med Indiebandet Popsicle som gått till historien för sitt kontroversiella tacktal på Grammisgalan.

Popsicle önskade nämligen 1993 att medlemmarna i dansbandet Arvingarna skulle dö i en bussolycka.

Efter att ha att Moderaternas partiledare Ulf Kristersson besökt deras reunionspelning på Gröna Lund sommaren 2018 bestämde de sig för att öppet stötta Vänsterpartiet i valrörelsen.

– När vi bestämde oss för att fråga V om vi kunde hjälpa till på något sätt så var vi ändå noga med att utåt inte ge oss på Kristersson, att det inte var han personligen som var anledningen, för att inte bidra till någon slags polarisering, säger Fredrik Norberg i Popsicle.

Hur har deras attityd förändrats under höstens kulturkrig där Moderaterna gått från ledare i liberala Alliansen till att öppna upp för Sverigedemokraterna i en konservativ regering?

– Efter hans agerande de senaste månaderna så hade vi nog inte haft något problem med att säga att vi inte vill ha honom som fan, att han kan dra åt helvete.

Det är lätt att glömma utan ett historiskt perspektiv att Liberala Ungdomsförbundet var en del av den antifascistiska rörelsen på 90-talet. Eller att just ”gömma flyktingar” mer eller mindre var Kristdemokraternas nationalsport fram till en bit in på 10-talet.

Att the Arks hippiepolitiska budskap om frihet från 00-talet idag nog främst återspeglar en ung Centerpartist.

Om varje allmänmänsklig progressiv värdering i kulturen ska pressas in i vänsterbegreppet, då tror jag att jag har svaret på Ohlssons fråga om varför kulturen alltid måste vara vänster.

För när den blir höger, då blir den brun.