P3:s nya musiksatsning lyser med sin frånvaro
Sara Martinsson hör sin gamla arbetsgivare dölja bristen på vision med fina ord.
”Dagens P3 lider av en dissonans mellan stoltheten över att i decennier ha varit Sveriges musiklivs viktigaste aktör och en ovilja att göra jobbet som krävs för att förvalta arvet in i framtiden”, skriver Sara Martinsson.
KRITIK. Cheferna på P3 berättar gärna om hur kanalen varit med och skapat stora artister som Håkan Hellström och Seinabo Sey.
Nu säger de sig, i och med kanalens stora omstrukturering som inleds i dag, göra ”den största satsningen på musikjournalistik i Sverige” 2020. Men ingen verkar veta hur den egentligen ska se ut.
2011 var jag som producent involverad i processen där P3:s kvällstablåer rensades från gamla musikprogram till förmån för det friare formatet ”Musikguiden”. Redan då talade man om att öppna upp kanalens ytor.
En entusiastisk chef beskrev ambitionen som: ”Det ska vara som Tate modern!”.
Som mångårig medarbetare på P3:s musikredaktioner känner jag därför igen mycket av det som händer nu när kanalens utbud återigen görs om.
Samma högtflygande idéer utan vidare instruktion om riktning eller metod hörs återigen från P3. När den nya tablån möter lyssnarna i dag är det faktiska innehållet höljt i dunkel.
Inte ens internt verkar den konkreta innebörden av förändringen vara begriplig. Vissa anställda tycker ännu, enligt uppgift, att deras nya arbetsuppgifter är oklara.
Särskilt slående är bristen på tydlighet när det kommer till musiken. Cajsa Lindberg, nu tf programdirektör på SR, sa i SVT:s Morgonstudion i höstas att P3 2020 ”gör den största satsningen på musikjournalistik i Sverige”.
Även kanalchefen Caroline Pouron upprepar att P3 satsar på ”musikjournalistik”. Bland annat ska man ”sätta musiken i förhållande till populärkulturen” och ”vara en del av samhället och samhällsjournalistiken”.
När man inte ens längre kan skryta om sin oumbärliga roll för det svenska musikundret kommer kanalens hela existens vara mycket svår att motivera
I tablån finns förvisso en rad ytor för musikinriktad flödesradio, och Pouron har rätt i att redaktörskapet för dessa är musikjournalistik. Men snacket om ”den största satsningen på musikjournalistik i Sverige” faller platt om inte även rapporterande, granskande, analyserande och kritiska perspektiv finns med.
Ingen kan svara på var, när eller hur P3 har tänkt sig erbjuda detta.
Om man hade för avsikt att realisera sina musikjournalistiska ambitioner digitalt hade detta förstås varit utmärkt. Exakt allt måste verkligen inte höras i FM.
Men vid sidan av P3 Musikdokumentär och Musikguidens Instagram-konto (!) lyser seriösa löften om ett vidare musikinnehåll ännu med sin frånvaro, även på nätet.
Dagens P3 lider av en dissonans mellan stoltheten över att i decennier ha varit Sveriges musiklivs viktigaste aktör och en ovilja att göra jobbet som krävs för att förvalta arvet in i framtiden. På så sätt gräver man också sin egen grav.
När man inte ens längre kan skryta om sin oumbärliga roll för det svenska musikundret kommer kanalens hela existens vara mycket svår att motivera.
