Facken i Bolivia skyddar Morales: ”Utpressning”

SACABA. – Evo är inte ensam!, ropar Maura Trujillo. 

Hundratals människor sluter upp bakom hennes protester i Sacaba, cirka 40 mil från Bolivias huvudstad La Paz. 

52-åriga Maura Trujillo tillhör ursprungsbefolkningen och är en av tusentals så kallade ”cocaleros”, kokabladsodlare, som står bakom de blockader som förlamat landet sedan oktober. 

Det som utlöste protesterna var presidentvalet den 20 oktober, då president Evo Morales säkrade en fjärde mandatperiod. 

Men han anklagades för valfusk från flera håll; allmänheten, oppositionen och beväpnade styrkor. Även den panamerikanska samarbetsorganisationen OAS har funnit oegentligheter i valresultaten.

Kaoset blev värre när presidenten Evo Morales, efter tre veckors protester, lämnade landet. 

Den sociala och politiska krisen skapade bränsle- och matbrist och minst 35 människor har dödats och hundratals skadats. 

I regionen Chapare, där Morales och hans socialistiska parti MAS har villkorslöst stöd från tusentals kokabladsodlare, vägrar många fortfarande att tro på anklagelserna.

– De gillar honom inte för att han tillhör ursprungsbefolkningen, precis som vi, säger Eugenia Guzmán, som deltagit i blockaderna. 

Genom ett stort nätverk, som består av fackföreningar och lokala politiska ledare från MAS, har demonstranterna försökt sätta press på övergångsregeringen. Deras högsta önskan är att Morales återfår makten.  

I flera veckor var logistiken för protesterna planerad in i minsta detalj. Varje dag sågs tusentals människor samlas för gemensamma demonstrationer. 

På vissa schemalagda tider anlände lastbilar med mat och kläder som donerats. Demonstranterna försågs även med andra förnödenheter, liksom flaggor och banderoller. 

Övergångsregeringen hävdar att demonstranter fått betalt för att protestera men det förnekas av invånare i Chapare. I stället berättar de om hur de straffats för att inte ha deltagit. 

Esperanza Ríos, en odlare från trakten, deltog i blockaderna en dag. Men nästa gång bötfälldes hon med 100 bolívianos, cirka 135 kronor, för att hon inte dök upp enligt det tjänstgöringsschema som tagits fram för att demonstranter ska ha rätt till vila emellanåt. 

Eftersom de lokala facken har väldigt starkt stöd räckte det med att fem procent av alla medlemmar deltog i gatuprotesterna. 

– Om alla hade kommit ut samtidigt skulle det ha blivit överväldigande, säger Esperanza Ríos. 

I Chapare finns sex centralorganisationer för kokabladsodlare och de består av fler än 1 000 fackföreningar.

30-årige Andrónico Rodríguez är vice ordförande för centralorganisationerna och enligt honom går det att inom loppet av en halvtimme samla tillräckligt mycket folk för att blockera mer än 25 mil av motorvägen. 

Andrónico Rodríguez, som också är lokalpolitiker, ses av många som Evo Morales efterträdare. För honom handlar blockaderna inte bara om politiskt uppror, de är även en chans för invånare att samlas och ha kul. 

Andra är inte lika optimistiska som Andrónico Rodríguez. Och av rädsla för repressalier vill de vara anonyma när Arbetet Global ställer frågor. 

– Det är utpressning, viskar en av dem. 

Mannen berättar vidare att han och hans grupp tvingats tillhandahålla fler hundra måltider om dagen till de som blockerade vägarna. Om de inte gjorde som uppmaningen löd skulle deras hem eller företagslokaler brännas upp. 

En som studerat blockaderna är Jorge Dulón, politisk analytiker i La Paz. Han har också sett hur landsbygdsbefolkningen känt sig tvingad att samarbeta under protesterna för att inte straffas, antingen genom böter, fysiska straff eller skador av egendom. 

Historiskt sett har fackföreningar och andra sociala rörelser varit grundläggande för politisk förändring i Bolivia.

Det kan ses i den press som proteströrelsen satt på förhandlingarna med övergångsregeringen. Bland annat har militären tvingats bort från gatorna och nu är blockaderna temporärt upphävda. 

Jorge Dulón menar dock att landets sociala rörelser har blivit mer passiva det senaste decenniet, vilket skulle kunna innebära ett hot mot demokratin. 

Han förklarar att under Morales tid vid makten fick många fackliga ledare höga politiska poster och sögs upp av det styrande partiet. Det resulterade i att de tappade sin lokala förankring. 

Men när Morales brist på ledarskap blev allt mer uppenbar började fackmedlemmar också stötta andra gräsrotsrörelser, förklarar Jorge Dulón. Ett drag som han anser gett det bolivianska civilsamhället framtidshopp. 

I ett litet marknadsstånd i en småstad i Chapare, lyfter Esperanza Ríos blicken från en tallrik friterad kyckling. Hon gör ett försök att förklara vilken makt proteströrelsen har. 

– Det är enkelt. Om jag var dem, säger hon och syftar på övergångsregeringen. 

– Så skulle jag inte peta i myrstacken, för myrorna, de kommer ut från varje hål för att slå tillbaka. 

Text och foto: Erika Piñeros

Översättning: Linda Flood