Ska man vara orolig om man ger bort en barnbok till jul?

ESSÄ. Julstressen härjar. Nu är det dags för konsumtion. Barn och barnbarn önskar sig nya digitala hjälpmedel, ibland obegripliga för utomstående.

I julhandeln har bokhandeln högkonjunktur. Augustvinnare, Nobelprisvinnare, bästa deckaren, en ny bok om tårtor eller en om blomkål – alla givna julklappar.Till vuxna.

 Men till barnen? Finns julklappsboken verkligen med på önskelistan? 

Det finns en oro för att barnen inte läser böcker. Barnen borde läsa fler böcker!

Men man oroar sig även för böckerna. De har blivit så tröttsamt politiskt korrekta, säger man. Varannan barnbok handlar nu om HBTQ och klimathot och barnen har två mammor i alla böcker och det är flyktingar och allt möjligt som skall vara sådär PK.

Oron finns även bland barnboksförfattarna. Ska den farliga politiska korrektheten inskränka vår konstnärliga frihet? Visst är det så att förlagen nu refuserar alla manus som inte bryter normer och klär killar i klänning? Riskerar inte barnboken att klämmas in i normkreativitetens tvångströja?

Den oron tycks mig överdriven. 

Att försvara den friheten är viktigt, men utesluter inte att barnböcker också kan berätta om orättvisor, om förtryck, om det samhälle som även barnen lever i

Hoten mot barnbokens utveckling kommer från andra håll. Genren är till stora delar kommersiell och styrs mer av marknaden än av normkritiker och genusvetare.

Vem som helst kan gå in i vilken bokhandel som helst var som helst i Sverige och redan vid ingången mötas av en störtflod av gammal hederlig, opolitisk svensk barnkultur. 

I julhandeln skyltas med Pippi och Emil, Alfons och Pettsson, Madicken och Tomtebobarnen. Med tillhörande merchandise: gosedjur och muggar, lakan och pyssel med de ”älskade” karaktärerna. 

Då de flesta bokhandlare tillhör en känd kedja kommer direktiv och material till skyltningen uppifrån. Den ser likadan ut i Borås och Östersund, Malmö och Stockholm.

Ingen julklappsköpare behöver besväras av nyskapande och besvärliga bilderböcker eftersom de ofta står inklämda i hyllorna. I skuggan av allt det välbekanta.

De stora barnboksförlagen vet att barnboksköparna mest av allt efterfrågar trygghet. Därför ser de till att pressa ut nyutgåvor av Elsa Beskow, ännu en Astrid Lindgren med en oupptäckt (?) berättelse och nu också så kallade remakes på Mumin med nyproducerade bilder, Saltkråkan-film som bilderbok och färglagda Emil-böcker.

Storsäljare som antologierna där Sov du lilla videung och Trollmors vaggsång lever sitt eviga liv. 

Det igenkännliga uppträder också i en ny genre på de stora förlagen: Barnböcker med välbekanta namn som upphovspersoner.

Kändisar som Camilla Läckberg, Alexander Karim, prinsessan Madeleine och Lasse Berghagen skriver bilderböcker som bygger mer på kändisskap än på kvalitet.

För det är inte de stora förlagen som satsar på det provocerande politiskt korrekta. Även om nyutgivningen förstås är samtidsanpassad och många böcker har teman som jämställdhet, utanförskap och mångfald.

Efter den omskakande så kallade ”Lilla hjärtat-debatten” för några år sedan är man också medveten om riskerna med stereotypa gestaltningar.

De flesta bilderböcker visar barn med olika hudfärg. Man omhuldar barnperspektivet och tar upp så kallat svåra ämnen, även om den svenska barnboken gärna försiktigtvis ”skojar till” det lite.

Riktigt hardcore politiskt korrekt barnlitteratur är svår att upptäcka i bokhandeln då den mest håller till på nätet. Förlag som Olika, Kikkulu och Sagolikt Bokförlag har tydligt nischat sig som normkritiska och normkreativa.

Genustänk, antirasism, förståelse för funktionshinder och tolerans är teman i utgivningen. Det vimlar av killar i klänning, barn med två mammor och transvestitpappor. 

En Julkalender i SVT med dessa berättelser skulle orsaka tittarstormar av orkanstyrka. Ändå bygger innehållet i böckerna på den värdegrund vi faktiskt kommit överens om, i förskola, i skola, i samhället. Hur fel kan det vara? 

Att den konstnärliga gestaltningen ofta är skakig är ett större problem.  

Barnboksutgivningen har stadigt ökat under 2010-talet. Ökningen beror till viss del på allt fler småförlag och egenutgivning. Många vill skriva barnböcker, men borta är nu ”sagorna” om tomtar och igelkottar.

Egenutgivningen domineras faktiskt av ”instrumentella barnböcker”. Ambitionen är att belysa och förklara teman som syskonproblem, att börja skolan med ADHD, pottproblem, mammas alkoholism och pappas självmord. 

Kanske ofta valhänt författat och tecknat, men med en bakgrund i egna erfarenheter och övertygelser. 

Hoten mot barnbokens utveckling kommer från andra håll. Genren är till stora delar kommersiell och styrs mer av marknaden än av normkritiker och genusvetare

Medan ökningen av barnboksutgivningen fortsätter minskar försäljningen. Små seriösa bokförlag med kvalitetstänkande går under. Förlagen med de stora resurserna överlever i toppen.

Och längst ned uppstår en undervegetation av nischade microförlag, egenutgivning och hybridförlag med små upplagor. Där förekommer författaravtal och villkor som är rena mardrömmen för upphovsrättsorganisationer som Sveriges Författarförbund och Svenska Tecknare.

Att barnboken redan under 1900-talet lämnade sitt pedagogiska och uppfostrande uppdrag innebar att den också kunde utvecklas som skönlitteratur. Att försvara den friheten är viktigt, men utesluter inte att barnböcker också kan berätta om orättvisor, om förtryck, om det samhälle som även barnen lever i.

Man behöver inte vara så orolig. Några riktigt fina bilderböcker med både barnperspektiv och politiska budskap utan pekpinnar har kommit de senaste åren: Hemma hos Harald Henriksson av Ujje Brandelius och Clara Dackenberg  (Lilla Piratförlaget), Dom som bestämmer av Lisen Adbåge ( Bonnier Carlsen) samt den nyutkomna Malik och Mini-Gurra av Gunna Grähs (Alfabeta förlag). 

De finns på bibliotek, eller kanske i bokhandeln, i någon hylla bakom Pippi och Emil.