Tom prutthumor, feminism och heavy metal med en skitjobbig kille

RECENSION. “I was born for it.”

När det gäller Joey DeMaio så vet alla i publiken exakt vad “it” innebär. Heavy metal på högsta volym. Starköl. Hylla asagudar. Klä sig som en barbar och spela klassisk musik jättejättefort på elbas.

Och pippa med tusen sinom tusen kvinnor.

 ”Living like a gypsy”, som den 65-åriga basisten summerar sitt serietidningslivsverk, incel-magneten Manowar. Bandet som är så straight att det blir queer.

Men är det något ”it” som mänsklighetens mest heterosexuella man inte är född för, så är det att berätta en historia, på scen, ensam, inför människor. 

Hur kan en man som säger sig vara så extraordinär, vara så ointressant?

I bästa fall kan avrundningen på aftonen, där DeMaio berättar att receptet för framgång är att bli en skitjobbig kille som bara andra – lika skitjobbiga – killar pallar umgås med, fungera som peppig inspiration på en entreprenörsdag. 

Vid Oden, ge senioren en anekdot värd femhundringen spektaklet kostar! Sänd honom något att säga som, trots att det paketeras som det absolut häftigaste någonsin, inte bara ekar av sorglig tomhet.

Så efter en viss mängd mus – jag gissar absurt stor – förstår musikern att det också går att prata med kvinnor

Om ett av dina främsta minnen efter drygt 40 års hårt turnerande är att du en gång i en tysk bastu fick två tjejer att sjappa genom att visa kuken, ja, då har du nog inte varit en superkul människa att hänga med.

Det är en tapper skara skrattande superfans får uppleva under två och en halv evighetslånga timmar på Södra Teatern är en barntillåten version av ”American pie”.

DeMaio näckar och dyker i en pool för att impa på en het brallis, och slår sig blodig 1980, hoho.

En roddare visar penis och rumpa på ett badhus i Stockholm 1985, hehe. Någon annan spelar in pruttar på kassett, som de sedan generar folk med på en hotellbrunch – för 35 år sedan, höhö.

Och mellan raderna det ständiga insinueradet att han har gökat mer än hela Hägersten sammanlagt.  Inget blir någonsin explicit. Inget snusk, inget sleaze, inget ”The dirt”.

DeMaio har till skillnad från Mötley Crüe inte skjutit heroin i sin balle, utan bara använt den för att välsigna världens alla vaginor.

Dock är han en gentleman. Kanske till och med feminist.

Ni förstår, anledningen till att så många väljer att ligga med musiker är att rockstjärnor behandlar kvinnor bättre än vanliga snubbar.

En musiker knullar nämligen så många olika damer, från morgon till kväll, att han till slut inser att det måste finnas mer i livet än fitta.

I bästa fall kan avrundningen på aftonen, där DeMaio berättar att receptet för framgång är att bli en skitjobbig kille som bara andra – lika skitjobbiga – killar pallar umgås med, fungera som peppig inspiration på en entreprenörsdag

Så efter en viss mängd mus – jag gissar absurt stor – förstår musikern att det också går att prata med kvinnor.

Äta middag med dem. Ha trevligt. Behandla dem som människor. Se dem. Feminism 2.0, motherfuckers, the Joey DeMaio way.

Jag vet vad ni tänker. Vad hade jag förväntat mig av mannen som skrivit låtar som Pleasure slave, Kill with power och en 30 minuter lång låt om den grekiske krigarhalvguden Akilles?

Ja, jag hade inte förväntat mig att ha tråkigt i alla fall. Jag hade inte räknat med att få Lemmy-imitationer där Motörheadsångaren låter som en transylvanisk vampyrgreve. 

Och även om jag nog hade kunnat räkna ut att det fanns en risk för bristande självdistans, hade jag ändå hoppats att en person som byggt sin karriär på att halvnaken iklädd djurhudar rida omkring på en häst och vifta med ett svärd, skulle ha nog med glimt i ögat för att inte gravallvarligt säga att han ”inte tror på gimmicks”:

”Jag vill att renheten i vår musik och djupet i våra texter ska tala för sig själva.”

Kom igen katten, du är killen bakom All men play on 10 och Blow your speakers. 

Kvällens mest självklara ögonblick inträffar när DeMaio retoriskt frågar ”you know what’s worse than being fucked”, och en headbanger snabbt ropar ”assfucked”.

Manowar-mannen skrattar så dödshårt att han behöver gå av scenen för att försöka andas igen.

När han kommer tillbaka förklarar han att det där, det var det roligaste någonsin. Och intygar att han aldrig någonsin blivit tagen i pruppen. 

Åh fan. Vem hade kunnat ana.