Knappt två år efter stroken övar Sussi Wensmark på att besöka jobbet 2,5 timmar två gånger i veckan.

Men sjukskrivningen ligger fortfarande på 100 procent. 

Hon har tvingats anpassa livet efter nya begränsningar. De innebär bland annat att en veckohandling kan ta flera dagar.

En dag räcker orken till att planera maträtterna. Nästa dag görs inköpslistan. Dag tre blir det dags att åka till affären.

– Vissa veckor går det ändå inte, då har jag fått beställa färdiga kassar att hämta.

Förändringen är brutal för en människa som har älskat jobbet på barnintensiven och slitit hårt som huvudskyddsombud.

Som uppskattat umgänget med sin stora familj och som varit aktiv i föreningslivet

Nu dikteras hennes villkor av den hjärntrötthet som stroken lämnade efter sig, den kräver att alla aktiviteter styckas upp i hanterliga småbitar.

Samtidigt har Sussi Wensmark blivit bättre. Arbetet intervjuade henne om stressens konsekvenser redan tre månader efter att hon blev sjuk.

När vi drygt ett och ett halvt år senare slår oss ner vid samma bord i radhuset utanför Helsingborg är rörelserna smidigare, blicken piggare och den röda tråden lättare att hålla i.

Den sällskapliga golden retrievertiken Zindy rör sig nyfiket runt bordet. Efter att tidigare ha hämtat kraft i att gå ut med dotterns hund bestämde sig Sussi Wensmark för att skaffa en valp våren 2018.

– Hela familjen fick något positivt att se fram emot, säger hon.

Lyckan var total när hunden flyttade in mitt i en tung tid i maj. Zindys behov av att aktiveras har gett hennes matte positiv träning.

Och de gångna åren har krävt all positiv energi som går att få.

Sussi Wensmark är övertygad om att det var stress som gjorde henne sjuk från början. Under det första halvåret efter stroken byggdes dessutom ny stark stress upp.

– Jag visste att det är jätteviktigt att man får rätt rehabilitering inom sex månader efter stroke, säger hon.

Men hon fastnade i verksamhet som hon inte tyckte hjälpte henne.

Som undersköterska hade hon ofta oroat sig för att vårdkedjan inte skulle hålla ihop för patienterna. Nu var hon plötsligt själv mitt i en sådan mardröm.

Hon själv och vårdcentralen skrev remisser till en specialistenhet, men de avvisades. Det tredje avslaget kom våren 2018. 

Det första viktiga halvåret hade snart runnit förbi. Nu försvann fotfästet helt.

– Jag orkade inte leva längre. Jag kände att jag bara var en belastning för min familj och att jag aldrig kommer bli frisk.

Men arbetsgivaren hjälpte till med ett fjärde försök och nu gled dörren upp på glänt, hon skulle få komma på bedömning i augusti.

Nervositeten var enorm hela sommaren, men så fick hon besked om att hon skulle få behandling.

– Jag kan inte beskriva den känslan, jag fick hopp. Äntligen, äntligen, skulle jag få rätt hjälp.

Rösten bryts när hon minns hur känslomässigt beskedet var för hela familjen. 

Bakom hennes rygg, inne i köket, skymtar en hög arbetsstol. Den har gjort det möjligt att både orka laga mat och äta med familjen. Det är ett exempel på rent praktiska hjälpmedel hon fick på mottagningen.

Andra är appar som gör dagarna överskådligare. Och så har hon fått hjälp med strategier, som att dela upp matinköpen.

Tacksamheten till personalen på mottagningen är enorm, likaså ilskan över att hon inte fick den här hjälpen tidigare. 

– Jag får kramp i magen när jag tänker på hur illa det blir för människor, säger hon om dem som inte kan kräva stöd lika målmedvetet som hon.

Vad tror du att det hade betytt om du kommit till den här mottagningen direkt?
– Att jag hade haft mindre skador. Att jag hade kommit tillbaka till arbetet tidigare.

Hon är frustrerad över sin upplevelse av att kunskap inte förs ut och förvaltas i vården på ett sätt som är bra för både personal och patienter.

Som skyddsombud säger hon sig ha sett hur arbetsgivare och fack betalar för arbetslivsforskning som i praktiken hamnar i byrålådan.

– Det är ju helt huvudlöst.

Sussi Wensmark gör gärna sådana här språng ut ur den egna berättelsen. Blicken glöder av engagemang när hon landar i resonemang om större strukturer.

När hon pratar om behovet av att kräva politiskt ansvar för att bygga en vårdsektor där människor vill arbeta.

Själv längtar hon tillbaka till jobbet och hoppas kunna börja arbetsträna snart. Men frågan är vem som ska bestämma tempot.

Läkaren och arbetsgivaren är eniga om att det måste få ta den tid som krävs att komma tillbaka. Men i bakgrunden mullrar oron för Försäkringskassan som i slutänden avgör om hon får vara sjukskriven. 

Den nuvarande sjukskrivningen löper ut vid årsskiftet.

– Varje gång det är ett nytt beslutsdatum är jag superstressad. Jag är helt färdig en vecka efter mötena.

Hon berättar om andra kvinnor som fallit genom systemets maskor och fått ersättningar på under 10 000 kronor i månaden. Själv får hon i dagsläget ut runt 15 500 i månaden efter skatt.

Jag orkade inte leva längre. Jag kände att jag bara var en belastning för min familj och att jag aldrig kommer bli frisk

– Taket på sjukpenningen är för lågt, säger hon.

Hon trodde att en privat försäkring skulle ge henne extra ersättning, men det visade sig att villkoren ändrats så att den inte gav något.

Framöver är förhoppningen att få stroken godkänd som arbetsskada.

Vad skulle det betyda?
– Bättre ekonomi så klart. Jag har ju insett att jag förmodligen inte kommer att komma upp i heltid.

Ett sådant godkännande kan ge livränta, en ersättning för förlorad inkomst efter arbetsskada. Den kan betalas ut under hela yrkeslivet.

Men om det ska bli möjligt måste Försäkringskassan godta sambandet mellan stroken och stressen på jobbet.

Den prövningen är ännu inte gjord, Sussi Wensmark väntar på ett utlåtande från specialistläkare.

Arbetet har tidigare i veckan rapporterat om att antalet personer som får just livränta har minskat kraftigt. 

En orsak är troligen att många missar att söka. Det gäller inte Sussi Wensmark. Och det finns enstaka tidigare fall där stroke godkänts som arbetsskada.

Men hennes hopp är ändå inte jättestort. Hon hänvisar till det faktum att män oftare än kvinnor fått arbetsskador godkända.

Undersköterskans erfarenhet säger att man ofta hänvisar till individuella förklaringar när kvinnor slits ut.

Att blickarna vänds mot hur de släpat matkassar och skött gamla föräldrar eller små barn i privatlivet.

– Man borde utkräva mer arbetsmiljöansvar av politiker i stället, säger hon med skyddsombudsstämman.

Se Sussi Wensmark berätta själv om sin situation