Feta hundar på SVT triggar konservativ taxsjuka

ESSÄ. Debatten om Public Services framtid på Moderaternas partistämma var i stort sett ointressant. Alla tyckte samma sak.

Public Service var vänstervridet, fullt av ideologiskt trams och borde nedmonteras. Kunde möjligen vara bra att ha vid händelse av krig.

Exemplet som går på repeat: ”bantningsprogram för hundar”.

Intressantare var samtalet som följde. Den nytillsatta grupp som ska ta fram moderaternas nya idéprogram klev upp på scenen: tidigare Europaparlamentarikern Christofer Fjellner, GP:s före detta politiska chefredaktör Alice Teodorescu och IT-debattören Nicklas Lundblad.

På ett sömlöst vis handlade varje fråga om kultur. I dess mest traditionella bemärkelse. Litteratur, musik, film.

Allt invävt in i en moderat kontext. Nicklas Lundblad berättar om hur Depeche Modes skiva Construction Time Again var en utlösande faktor i hans borgerliga politiska uppvaknande.

Det arbetarromantiska omslaget signalerade motstånd. Och i en svensk kontext handlade det motståndet om socialdemokratin. Fri borgerlig tolkning.

Johann Sebastian Bach visar oss att inte alla kan skapa fugor men alla kan vara flitiga. Bach var nämligen just flitig.

Christofer Fjellner lyfter filmen Döda poeters sällskap som en kulturupplevelse som påverkat honom i kampen mot det konforma.

Det är omöjligt att leva upp till kravet att alla ska känna förtroende för våra medier. I en fungerande demokrati förstår vi att så är fallet. Kristdemokraterna verkar däremot inte förstå det alls

Att filmen handlar om motstånd mot och frigörelse från de konservativa krafter och normer som civilsamhället utgör snarare än någon sorts sosseri spelar mindre roll i sammanhanget.

Alice Teodorescu tar upp Salman Rushdies Marken under hennes fötter, Gabriel García Márquez Hundra år av ensamhet och Hjalmar Söderbergs Doktor glas blir här en historia om hur det goda inte alltid är det rätta. 

Gott och ont blir på så vis en del av diskussionen. Är människan svag eller stark? Det konstateras att den som är svag måste vara stark.

Teodorescu kommer in på integrationspolitiken. De låga förväntningarnas rasism. Hur staten tvingar egentligen starka människor att krympa.

Det är ord som låter bra, men som blir rätt märkliga sett i ljuset av moderaternas politiska budskap och inte minst den ledarsida Teodorescu ledde fram till alldeles nyligen.

Där precis allt handlar om att ta människors kollektiva oro på allvar. Vare sig den är grundad i verkligheten eller ej. Om man följer det konservativa blockets politiska utspel på senare tid så är det svårt att se att de talar till individens styrka.

Tvärtom så vädjar de till vår svaghet och rädsla för att göra sina politiska poänger. Ett samhälle i förfall där staten tappat kontrollen och där den enda räddningen är en starkare ordningsmakt, hårdare tag och strängare straff.

Yttrandefriheten är ett återkommande tema. Den fruktansvärda identitetspolitiken och centralstyret av densamma skadar både konsten och vetenskaperna.

Våra universitet är statliga myndigheter säger moderatorn Tove Lifvendahl. ”Ja, eller hur?”  svarar Nicklas Lundblad. Som att det, per automatik, är något dåligt. Precis som med public service konstateras att en vänster dominerat konsten och akademin.

Kristdemokraterna har just beslutat sig för att Public Service är för vänstervridet, för ytligt och för dyrt. Återigen dyker program om feta hundar upp

Försökt styra den och därigenom påverka människors syn på rätt och fel. Konstens samhällsuppdrag är endast att vara förskönande.

Avsändarens intention är irrelevant för verket i den borgerliga kultursynen. Och är den inte det så blir den farlig, identitetspolitisk, vänster, påverkande på våra tankar.

Styrd av staten och sosseriet. God kultur ska, likt ett opartiskt Public Service, ägas av betraktaren.

Den här approprieringen är inte ny. Men för femton år sedan sågs det mest som ett pinsamt skämt när någon chalmeristisk liberal försökte äga Ebba Grön eller Hoola Bandoola genom att placera dem i sin egen borgerliga kontext.

I dag går det lättare. Samhällets konsensus har förändrats. Beröringsskräcken gentemot den politiska konsten har blivit större. Alla ska ha rätt till sin egen upplevelse.

Samma tankar från ett vänsterliberalt håll hade kallats postmodernism. Vilket hade varit felaktigt, men vem orkar bry sig om att lära sig något längre om det inte går att använda som tillhygge i kulturkriget?

Det är inte ett folkbildande projekt Moderaterna i panelen pratar om. Svenskt Näringslivs diffusa affärsmodell med Timbro blir mer begriplig i det ljuset.

Om man följer det konservativa blockets politiska utspel på senare tid så är det svårt att se att de talar till individens styrka. Tvärtom så vädjar de till vår svaghet och rädsla för att göra sina politiska poänger

De ger inte ut böcker för att de ska sälja i massupplagor. Det handlar om en bildad elit, helst på privata läroverk av den sort som eleverna i Döda poeters sällskap bryter sig fria från. Dit kommer, i en moderat utopi, de flitiga för att lära sig maktens språk och koder.

Samtidigt driver Sverigedemokraterna, partiet som Moderaterna hoppas ta regeringsmakten med, ett allt hårdare kulturkrig där den ena handen låter Vilhelm Moberg definiera svenskheten och den andra slopar stötande konst och prideflaggor i Sölvesborg. Jimmie Åkesson har sagt rakt ut att han anser att P3 är en skitkanal som bör läggas ned efter att man hånat honom.

Kristdemokraterna har även de beslutat sig för att Public Service är för vänstervridet, för ytligt och för dyrt. Återigen dyker program om feta hundar upp.

Och den kristdemokratiska taxsjuka som är hela Ebba Busch Thors framgångssaga får dem att alltid vilja vara värst. De säger sig ha inspirerats av Danmarks nedskärning av Public Service-budgeten med en femtedel.

Själva vill de nu skära ned samma budget i Sverige med en tredjedel. Vilket får Sverigedemokraternas kulturpolitiska talesperson, Aron Emilsson, att glatt överraskat konstatera att M och KD nu har mer radikala förslag om Public Service än de själva har. 

– Public Service behövs, men det behöver åtnjuta förtroende i alla grupper och så ser det inte ut idag. Se det som en räddningsaktion, säger kristdemokraten Stefan Svanström till SvD.

Det är omöjligt att leva upp till kravet att alla ska känna förtroende för våra medier. I en fungerande demokrati förstår vi att så är fallet. Kristdemokraterna låtsas inte förstå det alls.

I stället utpressas Public Service till att förändra sin rapportering i en allt mer konservativ riktning.

Alla har sett utvecklingen i Polen. Dags att tona ned på progressiviteten. Man söker med ljus och lykta efter representanter med politisk hemvist någonstans i det spännande gränslandet mellan M och SD.

Så långt är den politiska kartan förskjuten idag att allt annat skulle definieras som ”vänstervridet”.

Jag undrar om programbeställaren på SVT kände historiens rätt oväntade vingslag när han la ordern på första säsongen av Sveriges fetaste hundar.