Chile har fått nog – Sverige då?
Om Chile just nu är symbolen för att allt som var dött blivit levande igen så är Sverige på väg att bli ett monument över det som en gång levde, skriver Arbetet Kulturs krönikör.
När jag kom till Sverige sjöng svenskarna våra sånger för oss. I en scen i min pappas, filmregissören Luis R Vera, kortfilm No olvidar/Glöm inte, är det en buss full av socialdemokrater som sjunger Venceremos för full hals – på svenska. Salvador Allendes vallåt.
Det har gått 40 år sedan dess. 30 år sedan demokratins införande i Chile. Nu har folket rest sig igen.
”No son 30 pesos, son 30 años” (det är inte 30 pesos, det är 30 år) är det vanligaste slagordet.
30 pesos syftar på den höjning av tunnelbanetaxan som fick protesterna att brisera.
Militärkuppen 1973 förvandlade Chile till ett experimentland för Milton Friedmans extrema form av nyliberalism, under blodig diktatur.
Sedan tog det 30 år att försöka laga det som nyliberalerna haft sönder.
Men vad chilenarna än röstade på var den ekonomiska politiken ungefär densamma. Stadgad i den grundlag Pinochet skrev innan han ”frivilligt” avgick.
När jag står på Sergels Torg och sjunger Victor Jara och skriker ”Chile, Chile, solidaritet!” precis som jag gjorde som barn, fast nu för att hylla en folkresning, undrar jag vart de tog vägen?
Chile har fått nog. Protester, marscher med 1,5 miljoner människor, aktioner, performances och inte minst cabildos, medborgarmöten där konkreta förslag för en bättre framtid diskuteras.
I Sverige står nu vi som kom, med dem som tog oss hit, tillsammans med våra barn som kallas invandrare trots att de aldrig har vandrat, på torg och sjunger våra sånger – på spanska.
Om Chile just nu är symbolen för att allt som var dött blivit levande igen så är Sverige på väg att bli ett monument över det som en gång levde.
Sverige – Olof Palmes land, Harald Edelstams land, landet där socialismen fanns, där alla barn fick gå i skolan – har förvandlats.
Ingen kupp har skett, ingen har torterats, men höjningarna av kollektivtrafikens taxor sker årligen, dyra sjukhus har varken råd med personal eller vård, skolorna reproducerar ett alltmer ojämlikt klassamhälle.
När jag står på Sergels Torg och sjunger Victor Jara och skriker ”Chile, Chile, solidaritet!” precis som jag gjorde som barn, fast nu för att hylla en folkresning, undrar jag vart de tog vägen?
De där socialdemokraterna på bussen som sjöng om folket som skulle segra.
