Lönekrav utan koppling till konjunkturen
Samtidigt som arbetsmarknaden försvagas vill facken växla upp löneökningarna till 3 procent nästa år. Oansvarigt, enligt Teknikföretagen, medan facken indirekt säger att de senaste årens lönelyft varit för låga.
Per-Olof Sjöö GS-facket, Eva Guovelin Livsmedelsarbetareförbundet, Marie Nilsson IF Metall, Ulrika Lindstrand Sveriges Ingenjörer och Martin Linder Unionen under en pressträff där facken inom industrin presenterar det gemensamma lönekravet inför 2020 års avtalsrörelse.
Löneökningar med 3,0 procent i ettåriga avtal är det centrala kravet från Facken inom industrin, som sluter de första avtalen i nästa års stora avtalsrörelse och gör anspråk på att ange takten för hela arbetsmarknaden.
Även LO:s styrelse ställer sig bakom kravet på 3,0 procent. Det skedde vid ett möte under måndagseftermiddagen som LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson beskriver som ”samstämmigt”.
Jämfört med vad facken krävde inför den förra avtalsrörelsen – 2,8 procent – handlar det alltså om en viss uppväxling. Trots att det då rådde högkonjunktur och akut brist på arbetskraft, medan konjunkturen nu är på väg ner.
– Vi har en långsiktig syn på löneutvecklingen. Vi tar inte ut allt vi kan i högkonjunktur, men bromsar inte heller in i lågkonjunktur, säger IF Metalls ordförande Marie Nilsson.
– Vi siktar inte på de högsta möjliga löneökningarna – utan de bästa, med hänsyn till sysselsättning, industrins konkurrenskraft och andra mål. Och det förstår de flesta medlemmar, säger Livs ordförande Eva Guovelin.
– När vi bedömer hur stora löneökningarna bör vara utgår vi från inflationsmålet på 2 procent och den långsiktiga produktivitetsutvecklingen. Vi tar inte hänsyn till toppar och dalar i konjunkturen, säger LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson.
På frågor om löneökningarna den gångna avtalsperioden har varit för låga svarar Unionens ordförande Martin Linder:
– Jag tänker att de efterklokas klubb ibland riskerar att bli väldigt stor. Vi i facken inom industrin är inte med i den klubben. Vi gör det som vi tror är rätt utifrån de bedömningar vi kan göra här och nu.
IF Metalls ordförande Marie Nilsson, anser inte att det var ett misstag att sluta ett treårigt avtal senast det begav sig, trots att det var då konjunkturen vända uppåt ordentligt.
– Det treåriga avtalet har ändå lett till reallöneökningar, det har lett till en historiskt hög sysselsättning och också stärkt konkurrenskraft för svensk industri. Så, nej, jag tycker inte att det var ett misstag.
Ulrika Lindstrand, ordförande för Sveriges Ingenjörer, medger däremot öppet att löneökningarna de senaste tre åren borde ha varit högre. De har stannat kring 2,5 procent per år, inklusive lokala lönepåslag utöver vad de centrala avtalen ger.
– I branscher som har gått extremt bra, till exempel hela fordonsindustrin, är det en besvikelse. Att de lokala lönepåslagen inte har blivit högre kan bland annat bero på hur de stora företagens lokala lönesystem är utformade. Vi ser att de som redan har hög lön har svårt att få mer, trots god prestation.
De tre LO-förbund som ingår i Facken inom industrin – IF Metall, GS och Livs – har också samordningen inom LO att ta hänsyn till. Den låglönesatsning som tolv av LO-förbunden har enats kring finns med i industrifackens yrkanden. När potten för löneökningar räknas fram ute i företagen ska varje individ bidra med 3,0 procent, dock lägst 783 kronor per månad.
De 783 kronorna motsvarar 3,0 procent av en månadslön på 26 100 kronor, vilket är den nivå där LO-förbunden har dragit gränsen för sin låglönesatsning.
De 26 100 kronorna motsvarar en lön strax under 90 procent av genomsnittet på IF Metalls största avtalsområde (teknikavtalet) enligt den senast kända statistiken. På exakt samma sätt drogs gränsen för LO:s låglönesatsning i avtalsrörelsen 2017, vilket tyder på att låglönesatsningen i den kommande avtalsrörelsen varken är större eller mindre än i den förra.
– Låglönesatsningen har gynnat våra kvinnliga medlemmar. De har fått större löneökningar än männen senaste åren, både i kronor och procent, säger Eva Guovelin.
Men det är oklart i vilken mån detta beror på låglönesatsningen, som i sig inte inneburit några jättekliv, medger Eva Guovelin.
En del av de 3,0 procent som facken vill ha i löneökningar ska i stället kunna tas ut i form av ökade avsättningar till deltidspension eller flexpension. 2013 förhandlade LO-förbunden inom industrin fram ett extra pensionssparande för medlemmarna som, fullt utbyggt, ska göra det möjligt att gå ner i arbetstid de sista åren av arbetslivet.
– Deltidspensionen är populär, det märker vi på våra avtalskonferenser. Vi kommer att bygga vidare på den, säger Veli-Pekka Säikkälä, avtalssekreterare i IF Metall.
Hur mycket som ska avsättas för pension kommer att fastställas i avtalsförhandlingarna nästa år, och kommer att variera från bransch till bransch.
Därmed fortsätter en utveckling där tjänstepensionen blir allt viktigare för den totala pensionen, och där skillnaderna mellan olika grupper blir allt större.
Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe anser att kravet på 3 procents löneökning är på tok för högt.
– Det är förvånande att facken i en lågkonjunktur ställer högre krav än de gjorde i högkonjunktur. Det är oansvarigt.
Fackens lönekrav utgår från riksbankens inflationsmål på 2 procent. Löneökningar på 2 procent är därmed nödvändiga för att reallönerna inte ska sjunka. Därutöver ska lönerna öka i takt med produktivitetsutvecklingen, alltså i takt med att de anställda producerar allt mer per timme.
– Inflationsmålet kan inte vara utgångspunkten när riksbanken själv räknar med lägre inflation än 2 procent lång tid framöver, säger Anders Weihe. Det riskerar att leda till reallöneökningar utan förankring i hur produktiviteten utvecklas.
Lars Calmfors, professor emeritus i nationalekonomi, anser tvärtom att fackens krav är för lågt.
– Som långsiktig årlig nivå är 3,0 procent för lågt. Det är inte förenligt med inflationsmålet. Med så långa löneökningar kommer vi inte att nå upp till 2 procents inflation, säger Lars Calmfors.
–Det är svårt att hävda att en ökning med 0,2 procentenheter jämfört med vad facken krävde inför förra avtalsrörelsen är offensivt. Särskilt inte med tanke på att någon löneglidning inte är att vänta. Löneglidningen har varit låg redan tidigare, och nu försämras läget på arbetsmarknaden.
