James Camerons Terminator 2: Judgement Day brukar kallas en ”how to do it”-film. En närmast perfekt Hollywoodfilm efter konstens alla regler.

I framtiden har en maskinintelligens vid namn Skynet i stort sett utrotat mänskligheten.

Men motståndsrörelsen under ledning av John Connor håller på att vinna kriget. Maskinerna svarar med att skicka tillbaks en dödsmaskin av märket T-1000 i tiden för att döda motståndsledaren som barn.

Arnold Schwarzenegger spelar en äldre modell, T-800, som följer efter för att skydda Connor. 

Efter det har ett antal filmer följt som knappast får ses som några större mästerverk. Det enda jag egentligen gillade med Terminator 3 var Nick Stahls tolkning av en vuxen, härjad och neurotisk John Connor helt utan hjältedrag. 

Terminator: Salvation är nästan helt ointressant. Och även om senaste filmen Terminator: Genisys är lätt underskattad så är den fullständigt förvirrande med alla sina tidsresor.

Lägg till det en åldrad Schwarzenegger som mest påminner om delstaten Texas svar på jultomten

Johannes Klenell

Nu kommer alltså Terminator: Dark Fate, regisserad av Deadpoolregissören Tim Miller.

En reboot av filmuniversat där man slopar alla halvmisslyckanden efter Judgement Day. 

Formeln är den gamla vanliga. Grace, en biomekanisk krigare från 2047 reser tillbaks i tiden för att rädda Dani Ramos, nästa måltavla för framtidens maskinintelligens.

Domedagen, predestinerad att hända 1997, har inte hänt. Skynet finns inte utan har ersatts med en militär AI med det betydligt mer fantasilösa namnet Legion.

Övertydlighet är det gott om i Dark Fate. Dani Reyes är mexikansk industriarbetare vars första strid mot maskinerna inte handlar om framtida dödsrobotar utan automatiseringar.

En industrirobot tar hennes brors plats i fabriken och hon protesterar. Sedan brassar det igång. Tidsmarkörer som Trumps gränsmur och interneringsläger för mexikanska migranter swishar förbi.

Men det politiseras aldrig riktigt. Det bara finns där, som Guns n´Roses You could be mine blivit en tidsmarkör i Terminator 2.

Förreaktionerna från pojkrumsyoutubers lät inte vänta på sig när trailern kom. Det finns ett hat mot vad man ser som Hollywoods krystade progressivitet.

Och här är en film där alla ledande roller spelas av kvinnor. Det är framtidskrigaren Grace. Den vanliga tjejen Dani. Och Linda Hamilton som återvänder i rollen som John Connors mor Sarah.

Efter det har ett antal filmer följt som knappast får ses som några större mästerverk. Det enda jag egentligen gillade med Terminator 3 var Nick Stahls tolkning av en vuxen, härjad och neurotisk John Connor helt utan hjältedrag

Aversionerna kan möjligen dömas ut som enbart misogyna, vilket är pinsamt nog, men i det här fallet har de även helt fel.

Samtliga är helt trovärdiga i sina roller. Det är inte krystat utan helt enkelt Linda Hamiltons film. Hon äger rollen som maskinhatande prepperfurie. Stenhårt.

Terminator: Dark fate är inte en how to do it-film. Den är tvärtom långtifrån perfekt. Inledningsscenerna för tankarna till en produktion på TV-kanalen Syfy.

Tidsreseaspekten och den om och om igen kraschade kronologin har alltid varit en härva i Terminator-serien. Dark Fate förenklar inget av detta. Tvärtom.

Lägg till det en åldrad Schwarzenegger som mest påminner om delstaten Texas svar på jultomten.

Det är dock inte alls en dålig film. Den är underhållande, välspelad och har bitvis helt fantastiska actionscener.

Att säga att det är den bästa filmen i serien sedan Camerons gör den inte rättvisa sett till konkurrensen. Men det är helt sant.