Vem blir sviken av Linnéa Claeson?

ESSÄ. Facebook överväger att göra antalet som gillar det du skriver på plattformen osynligt för andra än dig själv. På så vis vill man skapa en bättre samtalsmiljö. Försök i Australien har påbörjats. Organisationer mot mobbing som uttalat sig är positiva. 

Det är märkligt att vi människor skapar en sämre atmosfär till och med när vi ger uttryck för uppskattning. Ett närmast masspsykotiskt beteende. 

Under veckan har instagramaktivisten Linnéa Claeson avslöjats med att ha poserat med någon annans skylt under en klimatstrejk.

Det hela låter ju närmast lite löjligt och hade nog passerat som helt okontroversiellt om det inte varit så att Claeson vid ett flertal tillfällen anklagats för liknande beteenden.

En tendens att dyka upp vid olika politiska manifestationer för att posera inför kameran och stjäla rampljuset från de som ansträngt sig. Ovanpå det rena överdrifter om hennes egen förträfflighet.

Marken har gungat i någon månad. Podcasten Daddy Issues ifrågasättande av sanningshalten i hennes aktivism, snärtiga svar till påstådda män som skickat dickpics till henne, får kanske ses som startskottet. 

Först lyfts hon upp. Nu ska hon sänkas. Det hela följer en obehaglig repetitiv logik på sociala medier. Någon blir upphöjd till projektionsyta för alla våra förväntningar.

Utses till den klanderfria godheten själv. Det bästa som hänt. Får allt mer bekräftelse och bekräftar tillbaks den bild som projiceras.

Det är ungefär samma mekanism som när man, även om man inte nödvändigtvis är hungrig, går till kylskåpet för att se om det finns något att äta, när det man egentligen känner är en svårdefinierad rastlös oro

Det är underbart både att vara älskad och att få dyrka.

Tills det visar sig bara vara en helt vanlig svag människa som höjts till skyarna. Sällan särskilt speciell alls, vi människor är oftast inte det. Som vore det en avgudabild ska den straffas. Hårt.

Hur stort sveket i det här fallet är, det får någon annan avgöra. Går man in på Claesons instagramkonto är det mestadels fyllt med snygga selfies, framgång och, i sanningens namn, ytliga peppcitat på carpe diem-nivå.

Förvisso blandat med rätt märkliga uttalanden, som när hon uppmuntrar sina följare att rösta på henne i Let’s dance för förintelseöverlevaren Héidi Frieds skull.

Hur någon kan ha lurats av någon annan än sig själv att det här inte är helt vanlig tom influencernarcissism snarare än politisk kamp är oklart. Allt sker liksom inför öppen ridå.

Ändå känner människor sig förda bakom ljuset. Till sist räcker det med något så meningslöst som en lånad skylt för att utlösa vreden och hånen.

Författaren Richard Seymours nyutkomna bok The Twittering Machine är bland det bästa jag läst om nätkultur. En av hans slutsatser är att det inte finns någon lyckad aktivism eller revolution på sociala medier.

Anledningen är att den algoritmstyrda känsloekonomin och vår egen narcissism alltid landar i personkult, brist på nyanser, dehumanisering, sensationalism. En svartvit uppdelning i ont och gott.

En strävan efter renhet som i slutänden, i fall på fall, blir till en form av förtryckande fascism.

Det spelar ingen roll om det är instagramfeminister, swishjournalister, flockar av rosa apor, de som står upp för Sverige eller du och jag i vårt dagliga användande. Plattformarna tjänar pengar på och uppmuntrar mekaniskt både vår vrede och hängivelse.

Engagemang måste upprätthållas, konstant. Och ingen vill läsa om en kram. Alla vill läsa om ett övergrepp.

Här är Linnéa Claeson, hennes beundrare och hennes hatare sammanvävda i samma dans. Ett mönster där både följare och avsändare blir offer för självupptagenhetsmaskinen.

Kanske borde vi lärt oss något av konsekvenserna efter de senaste årens digitala drev, häxjakter, deplatforming och personkulter. Konsekvensen har i stort sett alltid, hur mycket vi än försöker låtsas att allt gått rätt till, en oerhört bitter eftersmak.

Det drevades och spreds rykten långt innan sociala medier. Mot det annorlunda, det förfrämligade. Häxan i skogen, byfånen, luffaren eller surgubben i kråkslottet.

Hur någon kan ha lurats av någon annan än sig själv att det här inte är helt vanlig influencernarcissism snarare än politisk kamp är oklart. Allt sker liksom inför öppen ridå

Sedan råkade människan, liksom förment av misstag, bygga en maskin som samtidigt både förstärker våra aversioner när det kommer till det avvikande och vår förmåga till konformistisk hängivelse inför det upphöjda, tusenfalt.

Alla vet det här. Analysen att människan är ett uselt flockdjur och att internet gör oss allt dummare är gammal. Ändå fortsätter vi. Varför?

Seymour skriver om de beroendebeteenden vi utvecklar till sociala medier. Hur uppmärksamhetsalgoritmer i kombination med vår egen mänsklighet tar fram det sämsta hos oss. Vi skapar en miljö vi vantrivs i, men ändå om och om igen utsätter oss för.

Beroendet kan i viss mån kan liknas vid en huvudvärk.

Vi förstår sällan varför vi har den. Däremot vet vi att om vi kör naglarna i handflatan, hårt, så kommer för en stund den oklara smärtan i huvudet förflyttas dit. Bli hanterbar. Begriplig. Kontrollerad.

Det är märkligt att vi människor skapar en sämre atmosfär till och med när vi ger uttryck för uppskattning. I ett närmast masspsykotiskt beteende

På samma vis, säger Seymour, uppstår beroendebeteenden som en kompensation för något annat.

Ett tomt ekande inre hål, djup melankoli. Själslig smärta. Depressionens bekräftelsebehov. Allt kan projiceras ned i smartphonen i handflatan.

Jag vet, för jag har själv varit där.

Det är ungefär samma mekanism som när man, även om man inte nödvändigtvis är hungrig, går till kylskåpet för att se om det finns något att äta, när det man egentligen känner är en svårdefinierad rastlös oro.

Trots att man vet på ett ungefär vad man kommer få se och att det inte direkt kommer göra en gladare står man där och tittar in i kylskåpet för kanske tredje gången, i hopp om att bli överraskad.

Vi blir på vägen allt mer stiliserade karbonkopior. Dras till vår planhalva i polariseringen. Beroende av bekräftelse, likes, uppmärksamhet, delaktighet och av att bara få känna något. Vad som helst. För att slippa oss själva.

Moderate riksdagsmannen Lars Beckman har varit i hetluften länge med sin onyanserade världsbild och slängiga stil på sociala medier. Den väcker engagemang. Ilska hos motståndarna. Glädje hos hemmalaget.

Han har över 304 000 twitterinteraktioner sedan kontot startades våren 2011. Om vi utgår från att han sover åtta timmar per natt är det alltså cirka en gång var tionde vaken minut, i åtta år.

Sett i det här perspektivet blir allt mest oerhört sorgligt.

Frågan är om problemet verkligen är att andra kan se hur många som gillat det du skrivit.

Eller om lösningen är att man själv slipper se det.