Rapport från en svennig partyknarkare

RECENSION. Nyligen berättade jag för en vän om mitt bröllop. Ekonomin var tajt. Vi var väldigt unga. Därför bad vi våra vänners rockband fylla turnébilarna med billig bärs och budgetboxar på vägen hem genom Europa.

Det blev en syndaflod av alkohol, en sjujävla pursvensk fyllefest med sjöutsikt, som varade till långt efter det att solen gått upp.

Punkare blandades med Svenssons, alla var glada, alla hade kul, någon ställde sig och pissade på golvet medan han sov.

Jag sa till min vän att det var en värdig bröllopsfest natten lång, ett minne för livet. Den kärleken! Sedan la jag till: ”Fast, ja, det här var innan alla började knarka”.

Ett decennium senare är läget annorlunda i Stockholm. Alla knarkar. Vem som helst, var som helst, mest hela tiden.

De som förr gjorde det en gång per år gör det nu en gång i halvåret, halvårsbrukarna gör det en gång i månaden, månadsknarkarna gör det en gång i veckan, och en gång i veckan-partypundarna petar i sig något en vanlig tisdag.

Det är i den samtiden Jack Hildéns Laddet landar, en fåordig skrift med brett radavstånd och inga punkter, om kokainsnortande 2019.

För även om tjack är det svenska folkhemmets basdrog och den försynta gråa tjejen bredvid dig i det öppna kontorslandskapet knaprade E på skogsrejv i lördags, handlar det mesta om kokain i huvudstaden: avklippa sugrör, hoprullade skrynkliga sedlar, vitprickiga SL- och bibliotekskort, synliga spår i det solkiga kaklet på krogtoan, speglar, små tallriksfester där pratet maler på i all evighet, en seg måndagsmorgon där sprickorna på en trasig Iphoneskärm är fyllda med smulor.

Nollvisionen om ett narkotikafritt Sverige är död. Det är uppenbart för alla som rör sig i nattlivet med öppna ögon. Ingen The Wire-vis snut krävs.

Snattret om att det är rika barn från Danderyd och Täby som håller kolahandeln under armarna, är bara just snatter. En sunkrunda på Söder ger lika mycket stirriga ögon som 04.30 kring Stureplan.

Punkarna prioriterar sina påsar, precis som byggjobbarna, kontorsråttorna, säljarna, busschaffisarna, lärarna, konsulterna, bankfolket, hedgefondmäklarna, programmerarna. Och mediajobbarna, som Jack Hildén eller mig.

Och vad annars finns det att göra, i en substanslös stad som premierar narcissism, än att förstärka ens mest självupptagna tomhet med en egen kemilektion?

Jag ville verkligen tycka att Laddet är töntig. Och det är den bitvis, djupt, på en rätt spektakulär nivå av pubertetscringe.

Öppningsraden ”den första linan ska kännas som att bli slagen i käken med ett järnrör” får en glamrockande gymnasiekille som överdoserat The Dirt att framstå som Bukowski.

Fetischeringen av ”ladd” – ett modernt 08-ord jag alltid hatat – gör inte författaren några stilmässiga tjänster.

Fast. Som poesi är det här mediokert. Som journalistik bränner det till på ett sätt få saker jag läst om kokain på svenska gjort.

Hildéns rättframhet om att han alltid fattat att laddet är hans gyllene slutdestination är idiotisk, javisst. Dock fullt begriplig för var och en som någonsin drömt om att droga sig till forcerad dekadens, en otidsenlig jakt efter frisläppt Guns N’ Roses-glamour som sedan länge approprierats av medelklassens småbarnsföräldrar.

Det gäller att känna sig unik och speciell. Glad som fan.

När en påtänd Hildén på elitfest för kulturgräddan, inombords, kallar en lättidentifierad kulturchef för liten fitta, alltmedan han med sina läppar prisar den mustaschprydda mannens viktiga jobb. Då är det som en dopad slagborr rakt genom Stockholms karriärkåta, skenheligt snedknullade innerstad.

Vem är mest blåst: kulturchefen med mustasch som inte vet att han är en fitta, eller en laddad Hildén som är nervös för att kulturchefen ska avslöja honom som en nolla om han inte drar i sig ett streck innan det glassiga minglet? 

Poetjournalisten prickar perfekt rått och rätt i beskrivningen av en ihärdig kokainist. Framförallt hur det gränslösa roliga ruset är på en gång kokhett, iskallt, smart, IQ-befriat, djupt och ytligt, allt utbankat och upphackat. Samtidigt hoppas man att lyckan inte syns allt för mycket när man kommer ut från toaletten och passerar kön utanför.

Hur man med en mental kölapp i hand står på tur och väntar på att på att få öppna sitt innersta, lätta sitt hjärta på det allra hemligaste och mest insiktsfulla man aldrig förr delat, för en lika stenhög främling.

Som för att bevisa något för… tja, oklart vem. Dock väldigt viktigt, just där och då. En kort stund senare vet man bara att munnen rört sig.

Nollvisionen om ett narkotikafritt Sverige är död. Det är uppenbart för alla som rör sig i nattlivet med öppna ögon. Ingen The Wire-vis snut krävs

Vad som sagts till vem om vad är inte bortglömt, men ändå förlorat, inlindat i vadd.

Och, såklart, hur ett svennigt standardiserat festknarkande eskalerar. Att ”vara hög ensam i en folksamling är också en särskild känsla”, en fantastisk sådan, bättre än att dela sin pulverhög.

Lögnerna, mörkandet, skarvandet, privata gömmor, trots att ens älskling inte spottar på spegeln. Dra en lina medan hon duschar. Snabbt. 

När man inser att nej, det är inte alla som låter tre stilla öl på en afterwork dra iväg till något oplanerat livsbejakande, där man kommer hem på eftermiddagen dagen efter, med näsblod och ångest över ett tömt bankkonto.

Men visst var det kul?! Jaaa! Vad sa vi egentligen? Äh, skit samma. På’t ikväll igen.

Låter det som misär? Det är det inte. Inte i Laddet. Det liv Hildén skissar upp är långt ifrån något Trainspotting-helvete. Requiem for a dream this ain’t.

Ingen går ner sig så hårt att ägodelar behöver säljas, ingen tvingas in i sexsäljande, människor spelar tennis och känns väldigt ljusa, fräscha. Stockholmssnygga. Sniffandet puttrar på, det är liksom bara så det är.

Vardag, verklighet, inget krångel för de som vet att samhället ändå finns till för dem. Det ordnar sig.

Gäller bara att rida ut avtändandets ångest dagen efter. Ta en promenad. Lyssna på chill musik.

När Hildén torskar skrattar han åt det. Lätt och lagom, 3 000 knix i böter, ett snabbt snicksnackande med soc, klart och betalt.

Bara att raskt dra fram sedeln igen. Rulla på. Det är kul att knarka.

Och vad annars finns det att göra, i en substanslös stad som premierar narcissism, än att förstärka ens mest självupptagna tomhet med en egen kemilektion?