Utan bråk blir feminismen irrelevant

Som ”en kopia av en kopia av en kopia”, så beskriver Chuck Palahniuk känslan av insomnia i sin bok Fight Club.

På ungefär samma sätt känns det att lyssna på antifeminister som kritiserar feminismen.

År efter år med samma meningslösa meningar tills de tycks lika suddiga som en text efter sin hundrade kopiering.

Och allra mest uttjatat av dem alla är kanske detta att feminister alltid bråkar med varandra.

Att den hängt i så länge och upprepas så ofta beror på att den knyter an till en gammal patriarkal stereotyp av kvinnor som känslostyrda, småaktiga, impulsiva och baktalande.

Det konstigaste med denna patriarkala stereotyp är dock att så många feminister verkar tycka att vi ska anpassa oss efter den.

Jag har inga som helst problem med att ta till mig motståndarens bästa argument. Men att ta till sig de dummaste känns inte som någon bra idé för en modern politisk rörelse som feminismen.

Vi måste bråka med varandra för vi tillhör en politisk rörelse som vill förändra maktstrukturer i grunden och det kan vi inte göra om vi inte vågar bråka om våra egna

Om du alls följer den feministiska debatten så vet du att internfeministisk kritik är en het fråga just nu. Och särskilt kring framträdande personer i den feministiska rörelsen på sociala medier.

Får man kritisera den personkult som finns – där ett fåtal namnkunniga feminister med stora plattformar tycks ha makten att driva feminismen i den riktning de bestämmer?

En känd feminist med 100 000 följare på Instagram beskrev häromdagen hur pojkar med ADHD blir ”daltade med”. Hon drog slutsatsen att man just i egenskap av feminist inte bör låta diagnoser användas för att ursäkta eller förstå pojkars ”svinigheter”.

Detta väckte kritik från många feministiska håll. De som dagligen kämpar mot samhällets funkofobi uttryckte ilska och oro över synen på barn med NPF-diagnoser.

Rörelsen måste kunna reagera och kritisera de åsikter de stora åsiktspersonerna inom den sprider. Det är inte personangrepp. Det är inte mobbing. Det är sunt.

Om är man en stor namnkunnig åsiktsperson som gärna företräder feminismen i offentliga och mediala sammanhang. Måste man då inte acceptera att den feminism man bedriver kommer få kritik – ja, även tuff, skoningslös, utpekande och personlig sådan – av andra feminister?

Äger vi inte vår egen rörelse?

Jag kan inte komma ihåg att jag lämnat över feminismen och dess framtida riktning till ett fåtal mediafeminister och instagramaktivister.

Om man dessutom – vilket nästan ingen med en stor plattform lyckas avhålla sig ifrån – tar in pengar eller bygger en karriär på sina feministiska följare.

Då borde det väl vara extra viktigt att förhålla sig ödmjuk till öppen debatt och hård kritik?

I stället verkar många stora åsiktspersoner – och nu pratar vi om alla, inte bara feministiska sådana – hantera kritik genom att spela dumma och låtsas som om de inte alls har någon status eller makt.

Det faktum att de får mer kritik än andra tolkas som att de är utsatta för drev, personangrepp och avundsjuka.

Inte sällan påstår åsiktpersonernas följare att feministisk internkritik leder till splittring inom rörelsen.

Som om de köpt antifeministernas ”feminister kan inte ens hålla sams med varandra” rakt av. Konflikter ses som dysfunktionella och splittrande. Men är de verkligen det?

Vi feminister är mer än andra tränade på att upptäcka förtryckande normer och maktstrukturer inom grupper, det är så att säga vårt raison d’être.

Självklart kommer vi upptäcka och analysera sådana på exakt samma sätt även inom vår egen rörelse. Allt annat vore hyckleri.

Är man ett stort namn med en stor plattform och makt inom den feministiska rörelsen får man således acceptera att granskas och kritiseras.

Får man kritisera den personkult som finns inom den feministiska rörelsen – där ett fåtal namnkunniga feminister med stora plattformar tycks ha makten att driva feminismen i den riktning de bestämmer?

Jag skulle tvärtom hävda att ropen efter en ”enad” feminism är det enskilt största hotet mot feminismens mål.

Krav på enighet riskerar att leda till att den feminism som bedrivs enbart speglar den starkaste gruppen och de högsta rösterna.

Alla marginaliserade röster skulle tystas för att inte skapa ”splittring”.

Personkult och makt skulle bestämma feministismens inriktning. Ett bättre sätt att se till att feminismen blir totalt irrelevant som politisk kraft kan jag inte komma på.

Enligt synen på en ”enad” feminism finns nämligen synen på kvinnor som en homogen grupp där alla delar samma erfarenheter av förtryck.

Det synsättet riskerar att skapa en feministisk rörelse där normen i samhällets – läs den vita, heterosexuella, ciskönade medelklasskvinnans – erfarenheter av förtryck även blir normen inom den feministiska rörelsen.

Och det som händer vid personkult – dvs när individer i en rörelse får hög status och makt – är att dessa personer börjar sammanblanda sin egen agenda med ”rörelsens” eller ”kampens.”

Vilket förstås är nästan omöjligt att inte göra när man har tiotusentals följare som säger att man är feminismens främsta förkämpe. Det tror jag alla förstår.

Därför måste jobbig, ilsken, kanske inte alltid helt saklig, personlig internkritik uppmuntras inom den feministiska rörelsen.

Vi måste bråka med varandra, för vi tillhör en politisk rörelse som vill förändra maktstrukturer i grunden och det går inte om vi inte vågar bråka om våra egna.

Bråk är priset vi betalar för att vara en relevant politisk rörelse.

För min del kan antifeminister gärna få fortsätta hö hö-a om feminister som inte kan hålla sams.

Vi har viktigare saker att göra.