Nätkulturtidskriften Opulens beskriver sig själv som en röst som ska stå för att stärka kultur- och opinionsjournalistiken.

Detta är en hedervärd ambition.

Gudarna ska veta att kulturjournalistiken behöver fler kanaler och kulturjournalister fler plattformar att skriva för.

Bristen på kultursidor och en kulturjournalistik som genomgår digitaliseringens omvandling gör att konkurrensen ökar allt mer.

Gamla sätt att skriva blir obsoleta.

I dag når till exempel få traditionella recensioner speciellt många läsare.

Varje text måste få sina egna ben och hitta sina läsare i stället för att läsas som del av en helhet i en papperstidning.

Även på kulturredaktionerna står vi inför besparingar och omvandlingar.

Med mindre resurser blir jobbet intensivare. Vi blir sämre på att svara, behöver väl lång betänketid.

Frilansarvodena kunde alltid vara bättre. Här är självkritik viktigt.

Det Garay gör här är att misstänkliggöra och förolämpa samtliga Opuliens skribenter i offentligheten på värsta tänkbara vis

Därför blir jag faktiskt rejält förbannad när jag läser Opulens ägare Melker Garays krönika ”På förekommen anledning”.

Här ondgör sig Garay över att frilansskribenter velat ta bort tidigare publicerade texter.

Han antar att detta beror på att texterna nu blivit politiskt inkorrekta och därför en plump i protokollet för skribenten.

Kallar det hela en ”fräckhet” och konstaterar att dessa skribenter är ”intellektuellt ohederliga”, ägnar sig åt ”rövslickeri”, är ”harhjärtade” och ”hårresande”.

Sedan konstaterar han att potentiella framtida uppdragsgivare bör se ”en slik individ som persona non grata”.

Jag är kanske inte heller någon större supporter av att man som skribent ska rensa i arkiven av sina publicerade texter. Det som har publicerats har publicerats.

Men skulle frågan komma så får den faktiskt tas via privat korrespondens. 

Det Garay gör här är att misstänkliggöra och förolämpa samtliga Opulens skribenter i offentligheten på värsta tänkbara vis.

Och han antyder ovanpå det att de gör sig oanställningsbara.

Skribenter som rimligen redan måste kämpa för att få ihop till brödfödan.

Det är faktiskt under all kritik.