Högerextremismen reducerar sig genom delning
Livscykeln för våra moderna radikalnationalistiska grupperingar är förutsägbar, skriver Arbetet Kulturs krönikör.
Samma vecka som högerextrema Nordisk Ungdom lagt ned tappade Nordiska Motståndsrörelsen några av sina mer radikala spjutspetsar från både Sverige och Norge till ett utbrytarprojekt.
Webbsidan för den nya – innovativt namngivna – organisationen “Nordisk Styrka” ekar tom bortsett från en gruppselfie på ett tjugotal bredbenta män i fula sneakers.
Expo rapporterade i våras att 2018 var ett nytt rekordår för svensk högerextrem aktivism.
Bland högljudda uppstickare som Alternativ för Sverige, Nordisk alternativhöger och Mynttorgsaktivisterna stod nationalsocialistiska NMR för 90 procent av aktiviteten.
Målet med den idoga aktivismen var att genom synlighet locka väljare och få parlamentariskt inflytande.
Något de misslyckades med trots sin höga svansföring.
Och nederlaget verkar ha haft negativa effekter på kampviljan; Motståndsrörelsen splittrades efter internt gnäll om att de blivit för liberala.
Medan deras kampanjblogg Nordfront idag postar kamprapporter om glasmålning och finstämda hyllningar av manlig vänskap vid lägerelden, poserar avhopparna bredbent under sin nya logga.
Säkra i vetskapen om att de minsann inte är några jävla fjollor som bryr sig om att ha trevligt.
Att åstadkomma politisk förändring genom kompromisser med det personliga egot verkar ofta vara sekundärt för högerns ytterkanter
Kanske borde NMR:s ledare Simon Lindberg ha lärt sig av sitt engagemang i Svenskarnas Parti, som upplöstes efter att ha misslyckats i valet 2014.
Lika historielösa tedde sig uppstickarna AfS, som beställde tio miljoner valsedlar till riksdagsvalet 2018, och fick 20 000 röster.
En kalldusch för partiembryot som presenterade sig som ett mindre sossigt Sverigedemokraterna.
Kanske borde de ha lärt sig av Nationaldemokraterna, som hade samma föresatser 17 år tidigare.
När de lade ner verksamheten 2014, hänvisade de sina aktivister till… nyligen avsomnade Nordisk Ungdom.
Även om det är hopplöst att försöka hålla alla förkortningar, alla varianter av “Nordisk si-och-så” i huvudet, börjar man snabbt se mönstren.
Livscykeln för våra moderna radikalnationalistiska grupperingar är förutsägbar.
De växer, börjar nosa på makten, och sprids för tunt i sina försök att greppa den – antingen ideologiskt eller i humankapital.
Att åstadkomma politisk förändring genom kompromisser med det personliga egot verkar ofta vara sekundärt för högerns ytterkanter.
Oavsett vilket leder det ofrånkomligen till att en mer fanatisk utbrytargrupp försöker börja om på ny kula.
Om och om igen.
