”EU-kommissionen ska prioritera en rättvis övergång till en grön ekonomi”

Klimatförändringarna är en utmaning som präglar vår tid. Hur vi hanterar denna utmaning kommer att avgöra vår framtid.  

De sociala och ekonomiska kostnaderna för passivitet är oacceptabla.

Fler och allvarligare torrperioder, skogsbränder och översvämningar vid kuster och i flodområden orsakar redan idag umbäranden och att människor tvingas lämna sina hem. 

I vår nya rapport för 2019, Employment and Social Developments in Europe (Sysselsättning och social utveckling i Europa), bekräftas att upp till två procent av EU:s BNP skulle kunna gå förlorade varje år på grund av den globala uppvärmningen. 

Det är effekter som kan mätas. Men hur mäter man förlusten av sitt barndomshem? 

Vad är den socioekonomiska kostnaden när en art försvinner, såsom honungsbiet, som har utvecklats i miljoner år och är av största vikt för vår biologiska mångfald? 

Att inte göra något åt klimatförändringarna är helt enkelt inte ett alternativ. 

Därför är EU världsledande när det gäller hållbar utveckling och kampen mot klimatförändringarna. 

Alla EU:s 28 medlemsländer genomför Parisavtalet från 2015, och de allra flesta är beredda att förbinda sig att bli koldioxidneutrala senast 2050. Finland vill uppnå detta mål redan 2035. 

Övergången till en grön ekonomi kommer dock inte automatiskt att vara socialt inkluderande. Många i EU oroar sig för den förväntade ökningen av energikostnaderna och för hur det kommer att påverka vad de har kvar att leva av i slutet av månaden. 

Antalet personer i EU som inte kan betala sina hushållsräkningar i tid har minskat under de senaste åren, men det rör sig fortfarande om nästan 50 miljoner människor. 

Det är 50 miljoner för många. 

Det blir allt tydligare att vår klimatstrategi bara kan bli framgångsrik om den inte lämnar någon utanför. Därför måste den sociala dimensionen integreras i vår klimatpolitik redan från början, och inte först i efterhand. 

Den senaste tidens protester i Frankrike, till följd av höjda bränslepriser, visar hur svårt det är att välja rätt åtgärdsblandning i den inhemska klimatpolitiken. 

Det är mycket viktigt att rättvist dela på kostnaderna och fördelarna med minskade koldioxidutsläpp och att ägna särskild uppmärksamhet åt de mest utsatta i våra samhällen om vi vill att övergången till grön ekonomi ska bli rättvis och demokratisk. 

Detta innebär också att intäkterna från koldioxidprissättning uttryckligen måste återinvesteras i social omfördelningspolitik. 

Jag vet att digitaliseringen medför både utmaningar och möjligheter. I motsats till vad både teknikhatare och tekniknördar förutspår är framtiden för våra jobb inte slutet på våra jobb. 

Vissa arbetsuppgifter kommer försvinna, nya arbetsuppgifter kommer skapas, och många befintliga arbeten kommer förändras. Detsamma gäller övergången till en grön ekonomi. 

Mellan 2000 och 2015 ökade sysselsättningen i EU snabbare i den gröna sektorn än i ekonomin som helhet. De flesta gröna jobb är för medelkvalificerade medelinkomsttagare, i motsats till den polarisering av arbetsmarknaden som digitaliseringen och automatiseringen leder till. 

Om EU fortsätter att vara ledande inom grön teknik kommer sysselsättningsfördelarna att bli ännu större. 

En rättvis övergång till en grön ekonomi kommer att vara en grundprioritering under nästa kommissions mandatperiod

Att investera i denna framtid innebär inte bara investeringar i innovation och sysselsättning, utan även i människor och deras kompetens. Det innebär att man ger människorna nya möjligheter genom att anpassa våra sociala trygghetssystem till 2000-talet. 

När vi lanserade den europeiska pelaren för sociala rättigheter i Göteborg, 2017 gjorde vi detta åtagande gentemot EU:s befolkning. 

Ingen ska hamna på efterkälken. 

Den nya kompetensagendan för Europa har redan gett resultat. Europeiska kommissionen samarbetar intensivt med de nationella regeringarna för att investera i digital kompetens, yrkesutbildning och livslångt lärande.

Genom EU:s struktur- och investeringsfonder, till exempel Europeiska socialfonden (ESF) kan EU:s regioner finansiera socialt inkluderande, gröna och framtidsinriktade reformer. 

Vi får inte bortse från den geografiska dimensionen i övergången till en grön ekonomi. Inom ramen för programmet Kolregioner i övergång genomförs därför pilotprojekt i 14 regioner i hela EU. 

Kommissionen har också föreslagit att Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter skulle kunna finansiera omskolning och aktivering av arbetstagare som förlorar sina arbeten i samband med åtgärder för minskade koldioxidutsläpp. 

En rättvis övergång till en grön ekonomi kommer att vara en grundprioritering under nästa kommissions mandatperiod.

En förutsättning för att övergången till en grön ekonomi ska vara politiskt försvarbar är att man redan i samband med själva utformningen av vår politik tar hänsyn till följderna för människorna. 

Och vi måste agera nu.