Uppskruvade gubbsurheter från Ulf Lundell

RECENSION. Ulf Lundell hyllades närmast unisont när den dagboksartade romanen Vardagar släpptes våren 2018.

Nu är uppföljaren här. Och en hel del tycks ha hänt under den korta tidsperiod som förflutit från när den föregående boken slutade och den här börjar.

Innehållet är som innan biografiskt. Format och text detsamma.

Men författaren är inte densamma. Vardagar del ett var nyskild i tonen. En man på väg mot sjuttio som kämpade mot rädslan för ensamheten.

Relationen med familjen nagelfors. Små subtila, närmast Papphammarartade, olyckor i vardagen fick symbolisera ensamhetens utsatthet och faror.

Samtidigt bultade en större värld på dörren via medierna. I korsbefruktningen av allt detta gjorde Lundell några av förra årets skarpaste omvärldsbetraktelser.

Stämningen i Vardagar 2 är fullständigt frånskild. Allt är uppskruvat. Volymen på förstärkaren är satt på elva.

Den oro som tidigare sipprat in är mer oförblommerad. Berättelser om pensionärer som rånats på Simrishamns gator eller i villan på landet. Larm och bevakningskameror installeras. Islamister. Sverigedemokrater.

Vardagar 2 är en sämre bok än sin föregångare. Det uppskruvade tonläget har gjort att de griniga subtiliteter som är Lundells verkliga magi gått förlorade

Lundell blir här återigen en spegel av vår samtid. En inblick i vad som händer med oss när vi pumpas fulla av allt mer auktoritära budskap om hårdare tag som lösning på vår oro.

Där är han intressant, även om jag med jämna ögonblick vill skrika rakt ut i protest mot hur lättköpt oron blir.

Är verkligen islamismen en så stor fara på Österlen att den behöver dyka upp om och om igen i huvudet på en silverryggad rocklegend?

Ovanpå det har skilsmässan gått in i nästa fas. Från sorgsen separation till nästan ännu sorgligare administration.

Han frikopplar. Vargen känner vittring på nytt. Utstöter skrin från 90-talet.

Köper Viagra. Överväger att kontakta en 35-årig meteorolog.

Minns upphetsningen av att läsa Piff i tonåren. Tjejer han dansat med som barn. Funderar över ordet ”pulla”.

Blir kåt – På Mia Skäringers pressbild till No more Fucks to Give.

Inte en helt ny resa om man följt Lundells konstnärliga karriär.

På ett sätt känns det som att han återvänt till den ton han hade på skivor som Lazarus och OK Baby OK där han trevande utforskar sin inre snuskhummer.

Stämningen i Vardagar 2 är fullständigt frånskild. Allt är uppskruvat. Volymen på Fenderförstärkaren är satt på elva

En sida som jag skämtsamt brukar kalla ”Knulf”.

Men då var han arg. Nu känns han trött. Inte prövande mot världen utan inåtvänd.

Det blir lite av en överdos. Behöver jag verkligen all den här informationen om en snart 70 år gammal mans separerade libido?

Kanske. Jag vet bara inte vad jag ska göra med den.

Vardagar 2 är en sämre bok än sin föregångare. Det uppskruvade tonläget har gjort att de griniga subtiliteter som är Lundells verkliga magi gått förlorade.

Men bitvis glimrar den ändå till med underbart gubbsura formuleringar som: ”Det känns djävligt att mina barndomsmarker, mina ungdomsmarker nu har blivit ”Nacka” helt sonika och därmed jämställt med Djursholm / I den saken var det verkligen bättre förr / Man skulle aldrig byggt motorvägen ut mot Gustavsberg”