Det känns som att Gollum skrivit Fredrik Virtanens bok

RECENSION. “Va? Hur kan en sån ha så många följare?”

Det är Fredrik Virtanens första tanke när han får reda på att Cissi Wallin kallat honom för våldtäktsman på Instagram och fått 10 000-tals hjärtan. Inte: får jag behålla jobbet nu, jag är oskyldig, eller vad ska folk tänka om mig?

Hans instinkt är korrekt. I “Utan nåd – en rannsakning” beskriver Virtanen, en gång Sveriges störste bloggare, hur han inte förstått kraften i de nya medierna. Och när poletten trillar ned är det redan försent.

“Den mäktige mediemannen” är chanslös när drevet i sociala medier drar igång och gammelmedier vilset haltar efter.

När det blåser klänger sig Virtanen fast vid gamla ideal, inte publicera namn, värdig tystnad, anmäla för ärekränkning, och förstår inte att regelboken har kastats ut genom vindrutan.

Att den medievärld han älskat och tillhört har slängt ut honom i kylan berör honom mindre än att de inte följde vett och etikett när de gjorde det.

Hans hat mot Expressen och Svenska Dagbladet, som ”förädlade nätskvallret” genom slarviga granskningar är bottenlöst.

Det här är knappast en perfekt bok, dialogen är förfärlig, texten är full med upprepningar och jag retar ihjäl mig på vissa sentimentala stilgrepp…

Ofta är det som att läsa en bok skriven av Gollum, två sidor av författarens personlighet kämpar mot varandra.

Han går in i en närmast delirisk ilska och räknar upp fiender som tryckt gilla på en status, för att plötsligt bli nyanserad och förstående: “Man måste komma ihåg att detta är renodlade känslomedier. Gud ska veta att samma sak hänt mig.”  

Boken är full med självtvivel och ursäkter, men den mest genuina, där självhatet slår ut i full blom, är när han spekulerar i hur han själv reagerat om han inte dragits in i metoo.

“Jag hade antagligen hållit tyst. Min intellektuella feghet äcklar mig.”  

Man kan prata sig blå om drev och oansvariga medier, här finns trots allt en anklagelse i botten.

Virtanen hävdar sin oskuld, men som läsare är det omöjligt att veta som hände mellan två främlingar en natt 2006.

Virtanen gör det förnuftiga valet att inte skriva ner minnen från kvällen utan istället publicera utdrag från förundersökningen.

Det här är knappast en perfekt bok, dialogen är förfärlig, texten är full med upprepningar och jag retar ihjäl mig på vissa sentimentala stilgrepp, som när han krockar kall, hård medievärld mot oskyldiga barn: ständigt är han på väg till ett barnkalas när det kommer ett nytt svekfullt telefonsamtal.

Boken genomsyras också av cynism, men det är inte enbart av ondo, den gör honom rolig.

Som när han kommenterar varför han inte valde samma väg som Benny Fredriksson: “Varför ska man ta livet av sig när man inte får höra hyckleriet efteråt?”

Ofta är det som att läsa en bok skriven av Gollum, två sidor av författarens personlighet kämpar mot varandra

Virtanen skjuter giftpilar, men är också uppriktig i sin förvirring.

Han blickar tillbaka till mitten av 2000-talet, tiden då han trodde att kommentarer som “Har ni hormöte eller kan vi slå oss ner?”, var festliga.

Ingen vågade bita tillbaka förrän hösten 2017. Det är inte bara karriären som slitits ifrån honom, det är hela hans självbild. Den sköna killen från förr detroniseras.

“Utan nåd” är trots allt ett ärligt försök att försöka förstå vad som hände, med vårtor och allt, här har han nått längre än sina kritiker.

För som Virtanen själv skriver: “Ingen klarade sig ur metoo med hedern i behåll. Minst av alla jag.”