I går var sista dagen att föreslå kandidater till Liberalernas valberedning för posten som nästa partiledare.

Den enda som öppet kandiderar är den tidigare integrations- och jämställdhetsministern Nyamko Sabuni.

Och visst, på kort sikt kan hon mycket väl vinna röster till ett väljartörstigt parti.

Men det är inte alls otroligt att hon styr Liberalerna med öppna armar mot SD.

Det är mycket som står på spel när mittenpartiet ska välja efterträdare till Jan Björklund.

Särskilt som Liberalerna med sina 5,5 procent har ett historiskt lågt stöd och genomgår en identitetskris utan like.

För vad vill partiet egentligen?

Är det skola, ordningsbetyg och kepsförbud som är kärnan i partiet Liberalerna? Många undrar nog.

Och vad är deras raison d’être när det växande Centerpartiet är det på riktigt liberala partiet som både vunnit mer stöd och driver en tydligare politik?

Det här med att hux flux 2015 byta namn och gå från det etablerade Folkpartiet kan i efterhand inte ses som annat än desperat, rörigt och komiskt.

Bytet var del av en ”liberal reformagenda” skrev man då, men framför allt handlade det förmodligen om att åtminstone i det man hette vara mer tydlig.

Ett dåligt försök att gå en väljaropinion till mötes som efterfrågade mer tydlighet, ideologi och konfliktlinjer i svensk politik och i stället för att erbjuda detta ge ett ideologiskt tydligt namn.

Egentligen handlade det om att tänka bort Annie Lööf i en illa gjord Swot-analys.

Att efterträda Jan Björklund är både ett extremt lätt och ett extremt svårt jobb.

L-ledaren som profilerat partiet i 20 år har misslyckats med många saker.

Partiets nedåtgående tillväxt, relevans och väljarstöd som tydligast exempel.

Att efterträda Björklund och bara vara lite mer lyhörd och öppensinnad inför en komplex verklighet borde bana för succé.

Men samtidigt har Björklund varit precis den partiledare som behövts.

För även om Liberalerna är ett litet parti är det på intet sätt smalt i ideologisk bemärkelse.

Detta syns oftast inte utåt, men under den långa regeringsbildningen före januariavtalets färdigställande, fick även vi utanför partiet se glimtar av detta.

Under vintern märktes exakt hur uppdelat partiet kan bli, den här gången när det kom till frågan om Sverigedemokraternas eventuella inflytande.

För inom Liberalerna ryms allt ifrån socialliberala ”nästan-socialdemokrater” till ideologiska frihetshetsande ultraliberaler.

Men Jan Björklund lyckades ena partiet här. Åtminstone temporärt fick han med sig en majoritet för ett januariavtal och ett stöd till en vänsterregering.

Men blir Nyamko Sabuni den som tar över Liberalerna kan vi se ett helt annat parti växa fram.

Precis som Annie Lööf och Ebba Busch Thor kan hon få Liberalerna att bli tydligare i sina sakfrågor och kan mycket väl få fler väljare.

Men blir det Sabuni som efterträder Björklund kan hela januariavtalets existens stå på spel.

Sabuni har ju varit emot avtalet och har inget emot att glänta på dörren mot Sverigedemokraterna, om detta har hon varit väldigt tydlig.

Två tredjedelar av Liberalernas partirådsombud röstade för januariavtalet tidigare i år.

Frågan är om dessa är bekväma med att få en ordförande som mycket väl kan offra avtalet och regeringssamarbetet för att vända om och gå högerut med stöd av SD.

Det som avgör är om Liberalerna är tillräckligt desperata för att välja Nyamko Sabuni som kanske gynnar partiet på kort sikt.

Eller är de redo att kliva ut på rätt sida av sin identitetskris och välja det som också långsiktigt är bäst.