Är det galet att ha brott på hjärnan?

OND BRÅD DÖD. Till slut hamnar jag på divanen hos Per Magnus Johansson, psykoanalytiker och grundare av Freudianska föreningen och chefredaktör för föreningens tidning Arche.

Först pratar vi i freudiansk anda om min far, för att sedan gå över till min oro.

Att jag är intresserad av true crime, går det att se som att mitt undermedvetna är besatt av ondska?
– Det visar på att ingen av oss är kliniskt fri från aggressivitet, hat och ondska; vare sig i det omedvetna eller det medvetna. Jag skulle nästan våga säga att alla människor har icke rumsrena tankar som för de flesta förblir fantasier, drömmar och föreställningar, men vägen till att leva ut dem är lång. Men så plötsligt kan vi ta del av det här, leva oss in i hemskheter och uppleva både spänning, fasa och fascination. Man kan etablera någon form av både närhet och distans i det mest avskyvärda.

Per Magnus Johansson talar om tabu. Vi lever i ett samhälle där det finns väldigt få tabun kvar – men mordet och det grova brottet är fortfarande starkt förbjudna handlingar, något som samhället under inga omständigheter kan tillåta.

Och det kittlar. I en demokrati ska vi lösa konflikter genom samtal – inte genom våld.

– Jag tror att det finns ett behov av att se det monstruösa, bli vittne till det monstruösa. Har du varit i Auschwitz?

Ja, tyvärr.
– Jag också tyvärr. Det är ju en form av mänsklig inkarnation av ondskan: Hur är det möjligt? Jag vet inte om du såg det där berget av hår?

Jo, jag vet, som de gjorde jutesäckar av …
– Vidrigheten är på något sätt fascinerande, å andra sidan väcker den naturligtvis starka känslor av avståndstagande.

Jag tänker på det du sa om tabu. Dels är det tabu att mörda någon, sedan är det tabu att själv ha våldsfantasier. Jag har noterat att mitt intresse för true crime har ökat under de senaste åren, i takt med att jag har känt en växande aggressivitet hos mig själv. Och det har kommit efter att män på olika sätt har gjort anspråk på min kropp. Jag fantiserar och drömmer om att fysiskt skada personer som har gjort mig illa. Kan det finnas något samband där tror du?
– Ja, det tror jag. Alltså, vi jobbar väl alla på något konstigt sätt, ibland utan att vi vet om det och ibland fast vi vet om det, på någon form av självförståelse.

Jag vill bara påpeka att jag inte planerar att döda någon.
– Nej, det tänker jag inte att du skulle göra.

Däremot skulle jag slå ner någon om det vore lagligt.
– Där har du något viktigt! Vissa av oss tycker att lagar är viktiga, och andra, till exempel mördarna, tänker inte det.

Jag skulle nästan våga säga att alla människor har icke rumsrena tankar som för de flesta förblir fantasier, drömmar och föreställningar, men vägen till att leva ut dem är lång

Och genom att konsumera true crime kan jag fantisera om våld utan att själv gå till handling?
– Exakt så! Jag ersätter handlingen med fantasier och mina fantasier förverkligas av andra personer.

Det är många andra kvinnor som är intresserade av det här. Jag är med i en Facebook-grupp för kvinnor och icke-binära. Där har det kommit upp frågor som ”vem är din kvinnliga favoritmördare?”. Och då är det ofta kvinnor som mördar män som är favoriter. Men den så kallade Arbogakvinnan är ingen favorit.
– Nä, för hon mördar fel person.

Men en kvinna som mördar någon som har begått övergrepp.
– Att det finns någon form av rättvisa i det faktum att den här mannen mördas.

Ja, precis. Och att det i förlängningen kanske kan ses som en feministisk handling.
– Jag tror att det hos människor som har blivit utsatta – till exempel kvinnor, svarta i USA eller som när jag jobbade som psykolog på ett barnhem här i Göteborg, där det var romer som blev utsatta för väldigt förnedrande behandling – finns behov av revansch. Att bli utsatt för orättfärdig aggressivitet, det skapar en aggressivitet hos personen själv. Och då utgör true crime ett förverkligande av aggressiviteten som man själv känner.

Vad tror du att det här gör med mig, att jag matar mig själv med ondska?
– Nu säger jag något optimistiskt. Jag tror att du som är en skrivande person kommer att gå igenom en bearbetningsfas där du till sist kan skildra en process mellan när du började intressera dig för detta och när du har skrivit dig igenom det du har upplevt, tänkt kring detta och korrelerat det till dina personliga erfarenheter och till sist känner någon form avmättnad i förhållande till den processen.

Och då kommer jag kanske att få ett helt nytt intresse?
– Ja.