Mustig Myrdal

RECENSION. Det är 1988 och på en soffa utanför Moskva ligger Jan Myrdal och dör i en hjärtinfarkt.

Kanske var det olyckligt att han överlevde. Det är inte jag som tycker det utan Myrdal själv, som avfärdar de efterföljande arbetsåren som varande av “marginell betydelse.”

Och för eftermälets skull har han säkert rätt. Myrdals liv på andra sidan 1988 har med några undantag varit en parad av förlorade fejder och ett långsamt nedsjunkande i glömskans gryt.

Efter att han började skriva i högerextrema Nya Tider vände till och med Jan Myrdal-sällskapet ryggen till.

Så vad göra? Skriva vidare naturligtvis.

Jan Myrdal är en perpetuum mobile vid sitt tangentbord, 92 år gammal har han knattrat ner ännu en bok, och nu släpps han in i finrummet igen, “Ett andra anstånd” ges ut av Norstedts.

Boken verkar vid en första anblick osorterad och förvirrad, som om Myrdal kastat madeleinekakor i en mixer och öst ut innehållet över sidorna, minnena övermannar honom, allt skrivs ner.

Jag kommer på mig själv med att bli generad av formuleringar som “lärarinnefittan öppnade sig röd i det svarta lurvet”, vilket är en slags komplimang

Jan Myrdal är besatt av skrivandet, men inte av läsarna. Det verkar kvitta om de hänger med eller ej, kulturpersonligheter blandas med okända figurer och nästan alla petas in i berättelsen utan bakgrundspresentation.

I stället för sammanhang uppmanar han läsaren att besöka olika arkiv.

Han har även svikits av sin redaktör, faktauppgifter upprepas så tätt att de stundtals återkommer på samma sida.

Men bristerna ursäktas av plötsliga, blixtrande formuleringar, en alkoholiserad vän som nyligen dött är “slutsupen”, förolämpningarna är ljuvligt elaka, som hämtade från en isländsk saga: “Herbert Tingsten, den falske och fege, som gömde sig under bordet när det åskade.”

Boken är skriven i vargtimmen, kapitel inleds med att han vaknar i den svarta natten av ett minne blandat med dröm.

Texten är allt annat än tjurskallig och tvärsäker, han minns fel, skriver om, men sanningen undflyr honom.

När minnet blir för tungt avbryter han med ett: “Jag lägger hastigt locket på.”

Texten lättas upp av mustiga sexscener, som knappast har Metoo-certifierats. Jag kommer på mig själv med att bli generad av formuleringar som “lärarinnefittan öppnade sig röd i det svarta lurvet”, vilket är en slags komplimang.

“Könet och pennan” har alltid varit Myrdals paroll och vid 92 års ålder är han mer sig själv än någonsin.

Men det underliggande temat som löper genom texten är dödsrädsla.

Boken verkar vid en första anblick osorterad och förvirrad, som om Myrdal kastat madeleinekakor i en mixer och öst ut innehållet över sidorna, minnena övermannar honom, allt skrivs ner

Myrdal fruktar inte själva döendet, utan försvinnandet.

Om och om igen vädjar han: “Den som vill får efteråt gärna söka leta fram allt som kan finnas om mig i den elektroniska rymden.”

“Ett andra anstånd” förstås bäst om man kan se författaren framför sig som en jazzgubbe som jammar förstrött på sin trumpet, prövar melodier, spelar vilse och börjar om, och så plötsligt några sekunders perfektion.

Publiken känner igen det mesta, han har spelat allt förut, men vad gör det.

Han kan inte, vill inte, sluta spela för i sekunden han lägger instrumentet ifrån sig så blir allt tyst.