Kampen för lika löner har pågått i över ett århundrade och trots att det gått framåt genom historien har lönegapet varit i stort sett oförändrat de senaste decennierna.

Och för att en gång för alla komma till rätta med detta satte LO för några år sedan ett mål att löneskillnaden mellan män och kvinnor ska halveras till 2028. Ett tufft, men viktigt mål.

Hur ska det uppnås med bara nio år kvar?

När fackförbundet 6F i rapporten ”Vägar till jämställda löner inom arbetarklassen” ger förslag på lönepåslag i kvinnodominerade yrken är det ett föredömligt konstruktivt inlägg i en annars allt för tyst diskussion.

Och viktigast av allt, de visar på att jämställda löner inte är en omöjlighet.

Men vi måste förstå den här orättvisan utifrån de strukturer som genomsyrar hela samhället.

Det går inte att studera jämställda arbetsinkomster i ett vacuum.

För det är så mycket som påverkar att kvinnor får lägre löner än män. Faktorer som ojämställda uppväxtvillkor, skeva könsroller, ojämna förväntningar vid familjebildning, skillnader i uttag av föräldraledighet och vabb.

Att kvinnors kroppar slits ut mer på arbetet, oftare råkar ut för sexuella trakasserier och i lägre utsträckning befordras än män. Allt är en del av en ojämställd struktur.

Kort sagt, att löner är ojämställda är ju inte konstigt när resten av samhället inte heller är det.

Därför kan man inte bara fokusera på lönefrågan som sådan.

Arbetsvillkor kan ibland vara lika viktigt som själva lönen. Hela fem av tio av landets arbetarkvinnor jobbar ofrivilligt deltid.

Rätt till heltid är centralt, inte bara ur arbetsrättslig synpunkt utan lika mycket för att arbetarkvinnor ska få skäliga löner.

Och för att arbetarkvinnor ska kunna jobba hundra procent måste även arbetsmiljön bli bättre.

Precis som 6F hävdar behövs rejäla löneökningar i offentlig sektor eftersom det är där många av de eftersatta kvinnolönerna finns.

Men här behövs en bredare analys om löneökningar på riktigt ska kunna genomföras.

De offentliganställda kvinnorna i lågbetalda yrken kan begära hur stora löneökningar som helst, men om kommuner och regioner väljer att hålla skatterna nere kommer det aldrig att finnas ett tillräckligt ekonomiskt underlag.

Men kommunerna kan inte komma undan med det förstås.

LO-ekonomerna kom redan förra året med ett förslag på hur staten ska kunna skjuta till riktade medel till löner i offentlig sektor.

Detta kan vara något att titta vidare på.

Kvinnolöner finns dock inte bara på arbetsplatser där många kvinnor jobbar. Detta får vi inte heller glömma.

Visst är det bra med lönekartläggningar och diskrimineringslagar.

Men så länge det inte finns något som tvingar arbetsgivare att värdera kvinnors arbete lika högt som männens räcker inte dessa redskap.

Det behövs en rejäl debatt om hur vi kan få ett jämställt samhälle med rättvisa löner och villkor. Fler bör lägga sig i den här diskussionen och fler konstruktiva förslag behöver lyftas.

Och kanske är det bra att tiden börjar bli knapp. Att 2028 snart är här och pressen på handling ökar.

Men det vi inte behöver är ytterligare en förenklad diskussion med förenklade lösningar.

För om vi inte minskar lönegapet i högre takt än nu kommer jämställda löner bara vara en hägring långt borta i horisonten.