Enligt punkt 31 i januariavtalet ska all försäljning av bensin- och dieseldrivna bilar förbjudas från år 2030 inom Sverige.

Och även om ett förbud kan låta drastiskt är det rätt väg att gå. Sverige, som en gång i tiden låg i framkant när det gällde förnyelsebara energikällor har nu halkat en rejäl bit efter.

Nu måste vi i stället se till att inte hamna allra sist.

I Nederländerna och Norge siktar man på ett förbud mot förbränningsmotorer redan 2025. Indien och Tyskland har satt 2030 som mål.

Frankrike och Storbritannien planerar för ett förbud senast 2040. Mellan 2030 och 2040 gäller för Kalifornien.

Det är uppenbart att vi måste sätta upp ramar för hur vi ska tackla klimatfrågorna på samhällelig nivå.

Förbud kommer att tvinga näringslivet att anpassa sig. Och det kommer att skapa nya jobb och tillväxt hos de industrier och i de ekonomier som ligger i framkant.

Där borde Sverige vara. Det ger jobb, inte minst ute i landet.

I femtio år har vi nu hört att den fria marknaden kommer att lösa hoten mot klimatet med teknisk utveckling, bara den lämnas ifred. Men lika länge har vi kunnat konstatera att så inte sker.

2007 skrev företagsledaren Michael Treschow boken Globaliseringens utmaningar. I den säger han att miljöförstöringen är ett stort hot, och att företagen måste göra allt de kan för att miljöbelastningarna ska bli mindre. Och han var optimistisk.

Nu har det gått tolv år, och inte mycket har hänt.

Det är alltså nödvändigt att politiker snarare än företagsledare tar ansvar för de stora klimatförändringar vi står inför och vågar röra vid de känsliga frågorna.

Fordon behövs. Att ta sig fram med hjälp av fordon gör i princip alla varje dag.

Det är en vital del av människors privat- och arbetsliv. Därmed är fordon också en viktig pusselbit för att lösa utmaningarna med den globala uppvärmningen.

Man försöker redan nu ta fram miljövänligare drivmedel. Men det investeras inte tillräckligt mycket i försöken.

Ett förbud tvingar företagen att på riktigt tänka om. Inte i framtiden, utan nu. För om det ska finnas rimliga alternativ till bensin- och dieselbilar inom tio år behöver tekniken gå rejält framåt.

Och vi har inte längre tid att gå och hoppas på att näringslivet ska revolutionera fordonstekniken om ingen puttar på dem.

Varför skulle de vilja lägga pengar att utveckla nya produkter, när de gamla fortfarande ger ekonomisk vinning.

Men det är inte bara bilarna som ska förändras i januariavtalet. I punkt 28 står det att Sverige ska bindas ihop med tåg genom att infrastrukturen byggs ut.

Satsningar på underhåll av järnvägen och investeringar i nya spår ska öka punktligheten, det står i punkt 29.

Ett stort steg mot en miljövänligare transport av människor i Sverige är alltså även utbyggnaden av järnvägen.

Att åka tåg i stället för bil minskar avgasutsläppen avsevärt. Men det kräver en ordentlig upprustning av järnvägen. Här finns mycket stora behov och här finns en möjlighet att skapa en ordentlig skjuts för nya jobb.

LO-ekonomerna har tidigare lagt förslag om stora investeringar i infrastrukturen i sitt jobb- och investeringspaket.

Regeringen borde ta fasta på detta för att kunna rusta upp och göra nya investeringar.

Men här finns en kraftig självmotsägelse i januariavtalet. Det är uppenbart att tillräckliga resurser inte avsätts.

Januariavtalet innebär i stället kraftiga skattesänkningar, vilket ger mindre inkomster till statskassan.

Motsättningen är tydlig, men att rädda klimatet och skapa jobb måste vara viktigare än att genomföra stora skattesänkningar för högavlönade.