Mörk turism i arbetarhistoria i Berlin

MUSEUM. Källarkorridoren är ungefär 50 steg lång. För 500 Berlinbor blev den en första konkret skillnad mellan det gamla Tyskland och Nazityskland.

I dag hedras nazismens offer där. Samtidigt är det en plats för så kallad dark tourism.

Den dubbla känslan som jag får vid trappan ner till källaren är talande.

Mörkret är skrämmande. Samtidigt är nyfikenheten att få se hur det var där nere stark.

Men de som tvingades dit var inte nyfikna, de visste att bara brutalitet väntade. Så blev det för arbetaren Martin Michalak som i augusti 1933 sköts ihjäl där.

Minst 19 personer dog till följd av källarvistelsen.

Våldtäkter, misshandel och förnedring var vanligt under de långa förhören.

Och då skenavrättningarnas skott ekade mellan gårdsplanens röda tegelbyggnader, måste skräcken bland fångarna som ännu inte hade dragits dit upp ha varit förlamande.

I dag är det gamla kasernområdet ett industriområde. Vi är 18 besökare som väntar vid entrén till källaren.

Vädret är vackert, vårvärmen kom i år tidigt till Berlin. Alla är på ett småpratande gott humör i väntan på vår guide, historikern Stefan Zollhauser.

När han anländer inträder allvaret. Alla tystnar så fort vi går ner i den mörka fuktiga korridoren.

Han berättar att källaren vid Papestrasse var ett av de första provisoriska fängelserna som den paramilitära organisationen Sturmabteilung (SA), Stormavdelningen, öppnade strax efter det nazistiska maktövertagandet 1933.

SA-fängelset fanns där från mars till slutet av det året. Ett hundratal liknande tillfälliga fängelser öppnades på olika platser i hela Tyskland.

Fängelserna var koncentrationslägrens förlagor.

Omkring 500 fångar har dokumenterats från Papestrasse, men betydligt fler tros ha tvingats ner i källarhålan.

Känslan av att gå där är alls inte behaglig.

Jag skäms lite för att ha låtit min nyfikenhet locka mig dit ner, tänker att jag har gjort intrång i något som egentligen enbart borde avskräcka från besök.

Kommersialiseringen är en problematisk aspekt av den mörka turismen. Själva nyfikenheten är inget problem. Den har som sagt alltid funnits

Samtidigt fascineras jag av att vissa tankar så snabbt frammanas därnere, tankar kring livet och döden samt vilket ansvar vi människor har för varandra.

Det går inte att undkomma de tankarna. Inte minst därför att det hemska som hände där omöjligt kan ha skett i det fördolda.

Jag tror inte ens det var tänkt att ske i det fördolda. Tvärtom. Syftet var att statuera exempel och skrämma till underkastelse.

Det var främst representanter för arbetarorganisationer som fördes dit. I och med maktövertagandet fick den antinazistiska kamp som arbetarrörelsen hade fört ett bryskt slut.

Kvinnor och män från fackföreningarna, från det socialdemokratiska och kommunistiska partiet samt från kulturorganisationer med arbetarkoppling tvingades då ner i mörkret.

Hertha Block var en av dem som fördes dit. Hon fängslades i juli 1933.

Hennes öde visar hur rättslös en individ blev efter maktövertagandet. Hon var en helt vanlig bibliotekarie i Berlin, men anklagades för samröre med kommunistiska författare.

Det räckte för åtta veckors lidande. Dessutom förlorade hon sitt jobb.

Trots protester från hennes sida fick hon inte tillbaka arbetet förrän efter krigsslutet 1945.

Och vid sidan av arbetarrörelsens representanter och sympatisörer, den nazistiska statens fiender, fängslades förstås även judar.

Inte minst de som hade vågat opponera sig mot regimen.

Ett av syftena med de provisoriska fängelserna var att sätta skräck i motståndarna.

Det systematiska mördandet av dem hade inte börjat än.

Vi i turistgruppen rister våra huvuden i avsky medan vi i respektfull tystnad rör oss genom korridoren. I blickarna omkring mig kan jag utläsa en fråga: Hur kunde det ske?

Vi får förstås inget definitivt svar på frågan, men anar ändå att den är viktig att ställa. Inte minst i vår tid.

Och just det är en sak som driver det växande turismsegmentet dark tourism, att på platser där livet och döden har ställts på sin spets söka svar på frågor om människans mörker.

Den sortens turism har visserligen alltid funnits, menar turismforskaren Glenn Hooper.

Romare reste till Colosseum för att se strider till döds och människor reste långväga för att få bevittna avrättningar.

Jag skäms lite för att ha låtit min nyfikenhet locka mig dit ner, tänker att jag har gjort intrång i något som egentligen enbart borde avskräcka från besök. Samtidigt fascineras jag av att vissa tankar så snabbt frammanas därnere, tankar kring livet och döden samt vilket ansvar vi människor har för varandra

Skillnaden är att den formen av turism nu har ett namn och att en massiv marknadsföringsapparat har växt fram omkring den.

Fängelset vid Papestrasse marknadsförs inte på det sättet, inte medvetet i alla fall. Syftet med museiverksamheten är främst att utbilda om nazismens grymheter.

Det finns ingen kommersiell verksamhet kring muséet, entrén och de officiella rundturer som erbjuds är gratis.

Så är det på många platser som kopplas till naziregimens brott. Oftast finansieras de av stiftelser.

Samtidigt har det, parallellt med muséernas egen verksamhet, växt fram en marknad där kommersiella aktörer erbjuder exempelvis guidade turer.

Det räcker att googla Berlin och dark tourism för att få en bild av omfattningen.

Kommersialiseringen är en problematisk aspekt av den mörka turismen. Själva nyfikenheten är inget problem. Den har som sagt alltid funnits.

Men då vissa tjänar pengar på nyfikenheten är risken för cynisk spekulation i andras lidande uppenbar.

När jag efter rundturen frågar Stefan Zollhauser om den typiske besökaren, utöver den viktiga skolverksamheten som är en stor del av muséets verksamhet, svarar han att det framför allt är vuxna Berlinbor som vill veta mer om vad som har hänt i deras stad.

Men att visst lockar det här stället även mer långväga resenärer av helt andra anledningar.

Han minns för några år sedan då fängelset hade nämnts i en nederländsk bok.

Då märkte han snabbt en markant ökning av turister därifrån.

Så jo, nog finns det ett intresse för källarkorridorens mörker.

Samtidigt måste man ha i åtanke, menar han, att det trots mörkret i det här fängelset finns så många andra mycket mörkare platser i närheten.

Och att de platserna nog har en starkare dragningskraft på mörkerturisterna.