”För att vara starka i en ny tid krävs att vi går tillbaka till grunden för vår verksamhet och vitaliserar den – och det handlar om det levande politiska samtalet.”

Så står det i Socialdemokraternas organisatoriska reformprogram som tagits fram till helgens kongress.

Och visst stämmer det. Samtalen är viktiga. Socialdemokraterna måste synas. Det personliga mötet får inte glömmas.

Men politiken då? Här måste Socialdemokraterna börja prata.

Vi måste först göra klart att januariavtalet inte var något bakslag.

Januariavtalet var i stället en framgång i och med att högerextremismen stoppades från att få något avgörande inflytande.

Torsdagens utsträckta hand från KD till Sverigedemokraterna – som redan i dag fredag följdes av Moderaternas lika utsträckta hand till samma extremhöger – är ett bara ett av alla bjärt lysande varningssignaler om vad som annars skulle varit alternativet.

Vi skulle haft en regering vars ambition varit att driva fram en nedmontering av kvinnors rättigheter och som skulle bejaka inflytande för krafter som vill rangordna människor efter hudfärg och ursprung.

Och nej, i ett sådant samhälle skulle det socialdemokratiska inflytandet vara obefintligt.

Tyvärr har uppfattningen att spärren mot extremhögern var den enda vinsten med januariavtalet fått stor spridning. Men så är det inte.

Möjligtvis kan den bilden ha befästs av mittenpartiernas närmast euforiska jubel över januariavtalets arbetarfientliga reformer efter att avtalet var underskivet.

Så snart avtalet var påskrivet samlade Centerns partiledare Annie Lööf pressen och utmålade januariavtalet som en fyra år lång orgie i borgerlig politik, med sänkta löner för de lägst avlönade, med statliga stöd till företag som inte bryr sig om kollektivavtal, anställningsskydd och liknande.

Och som topping: massor av skattepengar som skulle avsättas till stöd för att högavlönade ska kunna skaffa sig tjänstefolk genom tredubblat och breddat rut-bidrag.

Jan Björklund gjorde ett snarlikt försök att jubla åt Liberalernas framgångar när han presenterade januariavtalet, dock inte med samma genomslag som Annie Lööf.

Sedan Liberalerna börjat tvivla på sin egen grund, socialliberalismen, finns ju inte så mycket kvar att lyfta fram som liberala framgångar.

Fler poliser finns visserligen med, liksom att skolpolitiken ska uppmuntra ”flit och ambition”. Men det är knappast några kioskvältare som specifikt ökar just Liberalernas röstantal.

Och kanske var det nödvändigt att de båda mittenpartierna fick ha sina tjugo minuter i rampljuset för att kunna framställa avtalet som en seger för sin egen partiapparat.

Men Socialdemokraterna då?

Den kongress som nu startat om Socialdemokratins framtida strategi fokuserar på metod.

Mer dörrknackning, fler personliga möten, mer aktivitet på sociala medier.

Allt det är bra, även om svårigheterna att bryta igenom extremhögerns och trollfabrikernas makt på sociala medier klart underskattas.

Men här behövs politiken, sakfrågorna, ideologiska framtidsdiskussioner. Från partiet behövs en bättre presentation av socialdemokratisk politik.

Politiken finns där, den finns i program, i förslag, i den kamp partiet alltid drivit, med de reformer som måste lyftas fram, vridas och vändas på och i konsekvensens namn baxas igenom.

Samarbetet mellan Socialdemokraterna och LO är i detta visionära arbete helt nödvändigt.

Och helt uppenbart är partiet också betjänt av att studera LO:s förmåga att stå fast vid viktiga sakfrågor.

Det är först med en sådan kombination av idé, ständig debatt och personligt tilltal som man bygger en folkrörelse.