Så hanterar HVB-hemmet Hagen hot och våld

Se fler bilder och läs reportaget i ett annat format här

Det är en knasterkall eftermiddag i Kullavik utanför Göteborg.

I den stora villan som tillhör HVB-hemmet Hagen råder tillfälligt lugn.

Några av ungdomarna som bor här är fortfarande i skolan, andra har följt med personalen till affären för att handla mat till middagen.

Pontus Javette som är behandlingssekreterare och Andreas Abrahamsson, behandlingshandläggare, passar på att ta en paus.

Den sista eftermiddagssolen lyser upp väggarna i allrummet och i ett hörn står en keyboard och en gitarr.

Flera i personalen är musikintresserade, och även om de inte har någon uppstyrd undervisning, har musiken visat sig vara en väg till att lära känna ungdomarna som ibland har svårt sitta still och samtala.

Vid ett par tillfällen har de till och med spelat in en skiva tillsammans.

– Många av dem är otroligt kreativa och det har hänt att någon av dem har skrivit en text som jag hjälper till att tonsätta. Texterna har handlat om skiten som de har gått igenom eller om att de vill be sina föräldrar om förlåtelse, säger Andreas Abrahamsson.

De som bor på Hagen är mellan nio och arton år, och orsakerna till att en tillfällig placering här är nödvändig varierar.

Ofta handlar det om någon form av familje- eller skolrelaterad problematik där ett utåtagerande beteende kan vara en del. Och visst händer det att oroliga situationer uppstår.

Ett scenario som kan utspela sig är att någon av de boende har fått ett negativt besked från skola eller myndighet, och i brist på sätt att hantera sina känslor, agerar ut genom att till exempel kasta saker omkring sig.

Vi har handledning och mycket samtal med varandra och chefer som backar upp när det är tungt

Då gäller det för personalen att snabbt avgöra om situationen innebär någon fara.

Oftast är så inte fallet, och då väljer man hellre att ta de andra ungdomarna åt sidan och låta personen lugna ner sig i stället för att göra ett ingripande.

– Vi jobbar med ungdomar som kan vara traumatiserade på olika sätt, och då kan det vara mer triggande att man till exempel försöker ta i dem. Om vi upplever att vi inte har kontroll över situationen föredrar vi att larma polis. Vi vill att de ska känna fortsatt förtroende för oss och då vill vi inte vara de som gör ett ingripande, säger Pontus Javette.

I november förra året inträffade en händelse som fick arbetsmiljöfrågan gällande hot och våld på HVB-hem att hamna i fokus.

På ett hem i Trollhättan i knivhöggs en 17-årig flicka till döds av en annan boende.

Även om det är ovanligt att så allvarliga händelser sker uppmärksammar nu Arbetsmiljöverket att hot och våld tycks vara vardag för många anställda på HVB-hem.

Så många som 40 procent av de arbetsskadeanmälningar som kommer in från HVB-hem och LSS-boenden gäller just hot och våld, och det är också en vanligare sjukskrivningsorsak jämfört med andra branscher.

På Hagen i Kullavik påbörjas det hot- och våldsförebyggande arbetet redan innan klienterna skrivs in.

Man försöker ta reda på vilka situationer som kan vara triggande för personen, om hen har ett utåtagerande beteende och om boendet i så fall har resurser nog att ta emot dem.

De har också byggt om huset för att skapa rum för avskildhet och minska risken för konfrontationer, till exempel genom att bygga fler badrum och ingångar.

Men det som har gjort allra störst skillnad är ett förhållningssätt som kallas lågaffektivt bemötande.

– Jag har varit i branschen i 20 år och upplever att vi har betydligt färre våldsamma och hotfulla situationer med det synsättet. Tidigare ansåg man att den vuxnes roll var att sätta en gräns och se till att ingen klev över den. Gjorde de det motade man tillbaka dem fysiskt, det var behandlarens uppgift. Då kunde det bli våldsamt. Samtidigt har vi blivit bättre på att skriva tillbudsrapporter vilket är en förutsättning för att uppmärksamma problem i arbetsmiljön, berättar Rikard Viberg som är enhetschef på avdelningen för yngre barn.

Lågaffektivt bemötande handlar till stor del om att skilja på andras känslor och sina egna.

Genom att bemöta personen som har hamnat i affekt med lugn och undvika att provocera, försöker personalen hjälpa den unga att återta kontrollen över sina känslor, i stället för att själva låta sig smittas av dem.

Det handlar också om att skapa en miljö som präglas av positiva förväntningar och ställa krav som är anpassade efter ungdomarnas förmåga.

– Vi har blivit väldigt bra på att hålla nere nivån. Samtidigt går det inte att bygga bort allt. Enstaka händelser kan alltid inträffa, säger Rikard Viberg.

Varför HVB-hem har en högre andel sjukskrivningar som beror på hot och våld än andra branscher, anser han är svårt att spekulera i.

Men framförallt är låg bemanning och för låg utbildningsnivå hos personalen stora arbetsmiljörisker.

Inom Gryning Vård, som HVB-hemmet Hagen tillhör, har man i förhandlingar med facket kommit fram till att ensamarbete inte ska förekomma och att all personal ska ha relevant utbildning.

Enligt Rickard Viberg kan personalkostnader vara en orsak till att en del boenden ändå väljer att ha ensamarbetande personal, men ett undermåligt arbetsmiljöarbete kan också bero på brist på erfarenhet.

Under åren 2015 och 2016 var till exempel behovet av HVB-hem för ensamkommande stort, vilket ledde till att många nya boenden startades och nya aktörer dök upp.

Många av dem är otroligt kreativa och det har hänt att någon av dem har skrivit en text som jag hjälper till att tonsätta. Texterna har handlat om skiten som de har gått igenom eller om att de vill be sina föräldrar om förlåtelse

– Vi ingår ju i ett bolag som är vant att bedriva den här typen av verksamhet. Så när det här behovet uppstod, hade vi redan upparbetade rutiner för hur man minimerar hot och våld. Det var så klart en jättestor fördel för oss jämfört med någon som startat något från scratch. Samtidigt upplevde även vi att det var svårare att rekrytera kompetent personal under den här perioden, säger Rikard Viberg.

På avdelningen för de äldre barnen på Hagen börjar en aptitretande doft av matlagning att sprida sig.

Det är snart dags för middag. Behandlingssekreteraren Pontus Javette, som ska jobba dygnspass har fått överlämning från dagpersonalen.

Vanligtvis går de igenom vad som har hänt under dagen. Hur oroligt det är och hur många tillbud de har varierar till stor del på vilka som bor på hemmet.

– Det kan komma perioder som är tuffare än andra, men jag har aldrig upplevt att det är tufft att gå till jobbet. Det finns ju sätt att prata om det. Vi har handledning och mycket samtal med varandra och chefer som backar upp när det är tungt.

Samtidigt arbetar de i en miljö där hot och våld kan förekomma, och det finns en risk i att man ibland låter saker och ting passera.

– När det inträffar händelser som är värre än det som har hänt här, blir det en påminnelse att jobba ännu mer förebyggande och verkligen se varandra. Både ungdomar och personal. Vi måste ju vara friska och ta hand om oss själva både fysiskt och psykiskt för att orka med.