Hur började stödet till Saga?
– För något årtionde sedan så fick Internationella skådespelarfederationen, FIA, en del nya medlemsorganisationer från Afrika. Då kom man fram till att det mest effektiva sättet att ge stöd var att väja ut några länder där det fanns störst möjlighet att åstadkomma långsiktiga effekter kring organisering. Vi landade i Sydafrika, Ghana och Marocko, men framförallt är det Sydafrika vi har jobbat nära.

LÄS OCKSÅ: Sydafrikas filmindustri siktar mot stjärnorna – men boomen har en baksida 

– Att det blev Sydafrika har också delvis sin grund i att det funnits ett kultursamarbete under apartheid så flera av våra medlemmar hade kontakter där. Det fanns en tråd som löpte bakåt i tiden.

Hur ser utmaningarna ut i Sydafrika?
– Det är rätt intressant att de frågor och utmaningar de har delas av fackliga organisationer på väldigt många håll i världen. Osäkra arbets- eller uppdragsförhållanden brottas våra skådespelare i Sverige också med, precis som i USA eller Kanada.

– Sen är förstås upphovsrätten en jättestor fråga för dem. Alla där är egenföretagare, hur ska man bäst organisera en sån grupp? Det erfarenhetsutbytet är grunden för projektet, att man kan dela med sig av hur man arbetat med de frågorna på olika håll.

Så det handlar inte bara om solidaritet, ni kan också lära er något av Saga?
– Absolut, och det är en jätteviktig ingrediens i allt internationellt arbetet, ömsesidigt utbyte och lärande. Exempelvis just hur man jobbar med medlemmar som nästan uteslutande är egenföretagare, vi har också såna yrkesgrupper.

– Jag var nere i Johannesburg i november när Saga organiserade en väldigt bra konferens om avtalsfrågor, egenföretagare och sexuella trakasserier. Det är ett imponerande arbete de har lyckats åstadkomma som en ideell organisation med 500 medlemmar, de lyckas ändå flytta fram sina positioner hela tiden. Engagemanget är extremt stort.