Skådespelarna i Kapstaden måste träna på rätt uttal för att lyckas få bra roller i utländska produktioner.

Arbetet Global

Få fackliga utrikesnyheter, reportage och fördjupning med Arbetet Global med Erik Larsson och Linda Flood

KAPSTADEN/
JOHANNESBURG 
Det sägs att Kapstaden är Hollywoodstjärnornas andra hem. Sedan mitten av 00-talet har alltfler amerikanska filmbolag förlagt sina produktioner till den sydafrikanska metropolen, som lockar med både fantasieggande landskap och lågt kostnadsläge.

För lokala skådespelare innebär utvecklingen möjligheter. Fler produktioner innebär fler roller som ska fyllas. Men det gäller att göra sig anställningsbar.

– Jag antar att ni är här för att kunna provspela för roller som kräver en accent ni inte är bekanta med? säger Vicki Bawcombe.

LÄS OCKSÅ: Svenska Teaterförbundet stöttar Saga tillsammans med Union to Union 

Hon är manusförfattare, röstcoach och aktiv i de sydafrikanska skådespelarnas organisation Saga, som regelbundet ordnar workshops för sina medlemmar. Formellt är Saga en yrkesförening – lagstiftningen definierar inte skådespelare som en yrkeskategori och då finns ingen möjlighet att registrera en fackförening – men målet är att byta organisationsform så snart det är juridiskt möjligt.

Teaterförbundet Saga har anordnat en workshop för sina medlemmar.

De filmer som spelas in i Sydafrika utspelar sig sällan här, och den som vill ha ett statistuppdrag måste kunna imitera vilken nationalitet som helst.
– Vilka accenter har ni blivit ombedda att göra? frågar Vicki Bawcombe det tiotal skådespelare som hennes workshop samlat.

Svaren inkluderar östeuropeisk, italiensk, norsk, australisk. Någon suckar åt minnet av en rollfigur som skulle bryta på tyska.
– Sånt är livet som skådespelare i Kapstaden, säger Vicki Bawcombe och nickar igenkännande.

Yrkesträningen är både en medlemsförmån och ett rekryteringsverktyg, förklarar Sagas ordförande Jack Devnarain när han träffar Arbetet Global på ett lyxhotell i Johannesburg.

Medan Kapstaden härbärgerar de utländska produktionerna är Johannesburg hem för den inhemska tv-industrin. Jack Devnarain gjorde 15 säsonger i landets mest populära såpopera Isidingo och är ett känt ansikte. Först hejdas han av ett fan i lobbyn, därefter kommer kyparen fram och tackar för all underhållning.

– Jag spelade en väldigt bra kille. En affärsman som alltid slogs för rättvisa, säger Jack Devnarain. Folk verkar tro att det är därför jag företräder Saga nu, att jag och rollfiguren är samma person. Men min nya karaktär är en gangster, och jag älskar att spela ond!

Att byta rollfigur var dock inte ett val. Det var producenten – det statliga tv-bolaget SABC – som utan förvarning avslutade kontraktet. I Sydafrika har inte ens framgångsrika skådespelare säkra uppdrag, konstaterar Jack Devnarain.

– Vi flyttar från jobb till jobb. Ibland regnar det guld, ibland svälter vi.

Chris van Rensberg övar accenter med Ladina von Frisching. Hans senaste jobb var en reklamfilm för detaljhandelsbolaget Jula.

Utmaningarna är desamma som återfinns i kreativa branscher världen över. Frilanstillvaron medför svårigheter att få banklån och uteblivna pensionsinbetalningar.

Men till skillnad från kollegor utomlands saknar Sydafrikas skådespelare även lagstadgad upphovsrätt. Vid repriser, dvd-släpp eller streamande stannar alla intäkter hos produktionsbolaget.

– Jag är själv ett bra exempel på det, säger Jack Devnarain. Jag hade en ledande roll och Isidingohar sänts över hela världen. Jag har fått beröm från människor i Argentina och Storbritannien. Det gör mig glad att mitt arbete uppskattas, men jag har inte fått en cent.

Saga har tagit initiativ till en förändring. De senaste månaderna har förbundet – med Jack Devnarain i spetsen – kampanjat för ny lagstiftning som ska stärka skådespelarnas rättigheter.

Förslaget har passerat nationalförsamlingen men måste fortfarande antas av provinsrådet, parlamentets andra kammare. Och det är bråttom.

– Problemet är att klockan tickar. Vi har val i maj och om det finns några halvfärdiga ärenden då måste det nya parlamentet ta om dem från början, säger Jack Devnarain.

Jack Devnarain är en känd skådespelare i Sydafrika men har ändå svårt att styra över sin karriär.

Att verka i en globaliserad underhållningsbransch innebär att Saga möter internationell opposition. Den inhemska industrin har motsatt sig lagförslaget, men de amerikanska producenternas branschorgan MPAA har stått för det mest högljudda motståndet.

– De lobbar hårt för att stoppa det. De är oroliga över att ersättningar till våra skådespelare ska påverka deras vinst, suckar Jack Devnarain.

Saga är ett ungt förbund – grundat 2009 – och organiserar enligt egna uppskattningar 5–10 procent av landets cirka 6 000 aktiva skådespelare. Framtidsutopin är en kollektivavtalsmodell av nordiskt snitt, som reglerar ersättningsnivåer, arbetsmiljö och försäkringsfrågor.

Men för att dit måste Saga dels bli ett riktigt fackförbund, dels växa sig starkare. Och för att växa måste det navigera ett politiskt landskap format av Sydafrikas traumatiska historia.

Apartheids avskaffande möjliggjorde Jack Devnarains karriär.

– Det var inte realistiskt för någon med indiskt påbrå att bli skådespelare så jag blev polis i stället. Fram till 1994 var möjligheterna för icke-vita väldigt begränsade. Men efter det tog jag steget, säger han.

Samtidigt splittrade den rasistiska regimens fall en dittills enad yrkeskår.

– Innan så var skådespelare, av alla färger, en väldigt enad grupp. Men efter det har tyvärr partipolitik orsakat spänningar. När Saga grundades slog vi fast att vi skulle vara politiskt oberoende. Det beslutet har lockat hundratals till oss. Men det har också gjort oss oattraktiva för de som allierat sig med olika partier.

Caitlin Pillay har precis flyttat till Kapstaden där filmindustrin finns.

I Kapstaden övar deltagarna på att bryta på ryska, amerikanska och cockney.

– R-ljuden skrämmer dig. Du ser dem komma i texten och förbereder dig för mycket, säger Mvelisi Mvandaba till Caitlin Pillay.
– Jag har fått höra att jag behöver jobba på dem, svarar hon bekymrat.
– Du behöver bara lite mer självförtroende. Gör det igen och säg: ”Rrrrr!”

Caitlin Pillay har precis gått ut scenskolan och flyttat till Kapstaden där jobben finns. Bland det första hon gjorde var att teckna medlemskap i Saga, dagens accentträning är hennes första fysiska möte med organisationen.

Mvelisi Mvadaba har skådespelat sedan barnsben och väntar på det stora genombrottet.

Mvelisi Mvandaba har kommit lite längre, både i karriären och i sin fackliga bana. Han är Sagas kontaktperson i Västra Kap och har varit i branschen sedan barnsben.

Nu har han precis avslutat inspelningen av en Netflixserie som han hoppas ska bli det stora genombrottet.

– Jag tar jobbet på precis lika stort allvar om jag spelar in en studentfilm på nollbudget. Men visst, att ha chaufför och en egen trailer var förstås lyxigt.

Härnäst väntar en BBC-produktion. Och än mer internationell stjärnglans. Men Mvelisi Mvandaba lovar att inte glömma sina rötter. Eller sitt engagemang för bättre villkor.

– I USA måste en viss del av skådespelarna på varje inspelning vara fackanslutna. De gör samma sak i Nollywood och Bollywood. Vi måste göra det här också.

Det här är Saga

South African Guild of Actors, Saga, bildades 2009 och samlar i dag 5–10 procent av Sydafrikas runt 6 000 skådespelare.

Saga är en yrkesförening med ambitionen att bli en fackförening så snart lagen tillåter. Sedan 2013 stöttas Saga av Teaterförbundet och den fackliga biståndsorganisationen Union to Union, i ett projekt som syftar till att stärka Saga i fråga om kapacitet, jämställdhet, ledarskap och kommunikationsförmåga.

Sydafrikas filmindustri
Sydafrikas låga kostnadsläge har i sedan mitten av 00-talet lockat amerikanska produktionsbolag. Industrin har koncentrerats till Kapstaden som erbjuder toppmoderna studios samt stor bredd i fråga om inspelningsplatser.

Superhjälterullen Avengers: Age of Ultron, Tomb Raidermed Alicia Wikander och Maze Runner: The Death Cure är några av storfilmerna som spelats in i Kapstaden de senaste åren. Även svenska reklamstudios är frekventa gäster.

Kapstadens filmindustri omsätter årligen fyra miljarder kronor och genererar omkring 8 000 arbetstillfällen.