Industrijobb ger indiska kvinnor självständighet

Solen skiner från en blå himmel med vita molntappar, palmer vajar tyst, träd blomstrar i Narsapura Industrial Area i Bangalore. Här, där multinationella företag ligger, finns även svenska Scania inhyst i en modern hangarliknande byggnad.

Jämfört med den övriga verkstadsindustrin i Indien är andelen kvinnor hög. Var fjärde anställd är en kvinna, vilket är ungefär lika mycket som inom svensk verkstadsindustri.

Bakom disken i receptionen sitter Roushan Bi som berättar att det var först när hennes make bröt benet som hon bestämde sig för att ta över som familjeförsörjare.

– Muslimska familjer gifter bort sina döttrar så fort de fyller 18 och utbildar bara pojkar. Mina föräldrar lät mig studera så jag gifte mig först när jag fyllde 25 år, men mina svärföräldrar ville inte att jag skulle arbeta så jag var hemmafru i fem år, säger hon.

Hon sökte jobb som säkerhetsvakt på fabriken men efter ett år befordrades hon till receptionist och även efter att maken tillfrisknat fortsatte hon att jobba.

Hon tjänar 20 000 rupier, cirka 2 600 kronor, i månaden vilket är en hög lön i en indisk by. Inkomsten har gett henne ett nytt värde inom familjen där det finns sju munnar att mätta.

Under samtal med ett tiotal kvinnor på Scania får man intrycket att deras möte med svensk industrialism har lett till ett distinkt generationsskifte – samtliga härrör från byar eller småstäder och deras mammor var hemmafruar.

Deras framsteg har satt exempel för andra flickor och överraskande många använder uttrycket ”förebild” om sig själva, som till exempel Girija Harsha 34 år som kommer från en småstad drygt nio mil från Bangalore.

– Nu för tiden när någon kvinnlig släkting inte vill gifta sig vid ung ålder utan hellre provar på att jobba, vilket gör föräldrarna nervösa, får de alltid höra att ”se på Girija, hon strulade som barn men det gick ju bra till slut”. Mina föräldrar säger numera att det gör inget att vi aldrig fick någon son, för du tar ju hand om oss, säger hon.

Få indiska kvinnor har jobb – trots tillväxt

Global

Girija Harsha uppfostrades som en pojke och det föll sig naturligt att hon skulle ut i arbetslivet, trots folk som sa ”kvinnor som jobbar har dålig karaktär.”

27-åriga Shruti Kulkarni visar runt på verkstadsgolvet. Hon är så kortväxt att hon knappt når upp till överkanten på ett lastbilsdäck.

– Jag ville ha ett dynamiskt jobb så jag studerade till elektroingenjör, medan schablonen i Indien är att kvinnor ska välja mjuka jobb, som mjukvara, skrattar hon.

Över lunchen i kantinen, där företaget serverar gratis frukost och lunch, vittnar kvinnorna om hur de går upp tidigt varje morgon för att laga dagens måltider åt sina respektive familjer, varpå 30-åriga Supriya Naik, ännu ogift, invänder:

– För mig kommer grundkravet innan jag gifter mig att vara att min man tar hand om matlagningen!

Pooja Pannalkar som också är ogift och kommer från en by tiotals mil norrut där hennes pappa är bonde, säger att hon tycker att det låter som en god idé:

– Jag ska också kräva att min make lär sig laga mat.

Aruna Nanjappa, 26 år och också hon ogift, kommer från en familj som ägnar sig åt silkesodling ungefär en mil från fabriken. Hon valde att studera datalära och sitter på IT-avdelningen sedan fyra år. Ett stort steg från att vara bondkvinna.

– När jag var barn märkte jag att släktingar och andra från byn som fick jobb på Volvos bussfabrik [som ligger nära Scania, red anmärkning] var mer disciplinerade, hade fina arbetskläder och ordnade liv. Så jag bestämde mig för att också jobba på en bilfabrik.

Under helgen visar hon runt i sin by Chikkanahalli där den djungel som en gång omgärdade den har skövlats.

Byns sjö är torr trots att monsunen precis gått över, och brunnarna har också torkat ut. Man måste borra en halv kilo-meter för att nå vatten och jordbruket ser ut att vara utdöende, så allt fler följer Arunas exempel.

Ytterligare fyra bondefamiljer har tillåtit sina döttrar att söka jobb utanför byn och samtliga låter sina flickor utbilda sig utöver den obligatoriska grundskolenivån.

Svettigt, trångt, utsatt

Global

Nygifta Mamatha Nimbekayavar är gravid med sitt första barn och ansvarar för reservdelslagret, där hon tjänar nästan motsvarande 4 000 kronor i månaden, eller fem gånger mer än genomsnittet för män i hennes hemby långt borta på vischan.

Hon är den första yrkesarbetande kvinnan från byn och kunde rädda sin familj när de var på väg att förlora sin bostad.

Familjen arrangerade sedan hennes äktenskap med en lokal pojke, så som traditionen ofta påbjuder, men hon ställde som krav att maken flyttade till henne i Bangalore – i stället för att hon skulle komma tillbaka till byn vilket hade varit det normala. Hon nämner att Scania erbjuder ett halvårs betald mammaledighet, men sedan tänker hon återgå till jobbet igen.

Du ska inte bli hemmamamma?

– Nej, jag gillar att jobba och trivs med mina manliga kollegor.

Vet du om det blir en pojke eller en flicka?

– Nej, och för mig spelar det faktiskt ingen roll.

Zac O’Yeah