Att Jan Björklund avgår i november är en förlust för den liberalism som värnar människovärdet.

Jan Björklund har mycket bestämt värnat Liberalerna som ett parti öppet för alla, och velat upprätthålla ett skarpt avståndstagande från det alltmer nationalkonservativa partiet Sverigedemokraterna.

Det skäl Jan Björklund själv anger för sin avgång är att han suttit länge som partiledare. Förvisso är tolv år en lång tid. Det är dock knappast det riktiga skälet.

Uppenbart blev de krafter som till varje pris hellre värnar en bra kontakt med de forna alliansvännerna Moderaterna och Kristdemokraterna för stark.

Starkare än den förment liberala synen på alla människors lika värde.

Det här är tragiskt.

Naturligtvis är den katederdisciplin, med kepsförbud som främsta idé, och framför allt den utsorterande borgerliga skola som Jan Björklund drev som utbildningsminister knappast något att sörja.

Men hans hållning gentemot den radikala nationalismen i Sverigedemokraterna har haft en stark förankring i de liberala antinazistiska värderingar som även de är liberalismens grund.

Vi kan nu tyvärr vänta oss en partiledare som försöker slå i det svenska folket att det mycket väl går att samarbeta med och stödja en M-KD-regering utan att stödja SD.

Så länge ett valresultat är som det blev i valet 2018 är och förblir detta en grovt falsk utsaga.

Det vet Jan Björklund. Alltså kunde han inte sitta kvar som partiledare när fördämningarna mot nationalkonservatismen släpper.