Offentlig upphandling har med all rätt kritiserats av svenska fackförbund för att vara ett sätt att dumpa löner och försämra anställningsvillkor.

Och det råder ingen tvekan om att den instans, Konkurrensverket, som skulle ha agerat hjälp åt kommuner och landsting under en lång rad av år i stället tjänstgjorde som företagsägarnas advokater och aktivt bekämpade alla krav på bra arbetsvillkor i upphandlingarna.

Så angelägna var Konkurrensverkets jurister att gå marknadens ärenden att de oombedda sände in ett remissvar runt Laval-utredningen där de aktivt avrådde från alla försök att kräva kollektivavtal vid offentlig upphandling.

En av de åtgärder som Konkurrensverket har gjort på området är också att tillsammans med Svenskt Näringsliv och Almega försöka ändra rättspraxis sedan marknadsdomstolen dömt till företagens nackdel.

Nu, efter två nya EU-direktiv och en svensk lagändring, och efter att Konkurrensverket har kompletterats av Upphandlingsmyndigheten som stödmyndighet, har dock dimmorna skingrats.

Krav på kollektivavtal eller snarlika villkor kan och ska ställas vid varje upphandling.

Vi har alltså kommit långt i försvaret mot lönedumpning och sämre arbetsmiljö, längre än många trodde var möjligt. Men visst kan vi flytta fram arbetstagarnas rättigheter ännu mer.

Det anser också tjänstemannaunionen TCO och OFR, Offentliganställdas förhandlingsråd, som tillsammans har givit ut en handbok för fackligt arbete vid offentlig upphandling, en handbok som naturligtvis också är giltig för LO-facken.

För facket är det A och O att komma in på ett tidigt stadium och kartlägga de behov, sociala hänsyn, arbetsmiljökrav och annat som ska inkluderas i upphandlingen.

Det är alltså viktigt att ställa fler krav än de som man måste ta med enligt lag, det vill säga vi ska inte bara ta med krav runt lön, semester och arbetstid utan också till exempel tjänstepension och försäkringar.

Eftersom många företag har försökt sätta munkavle på sina anställda även i skattefinansierad verksamhet för att undvika rapporter om missförhållanden är det också viktigt att kräva villkor om meddelarfrihet för personalen.

Vi kan alltså numera ställa högre krav vid offentlig upphandling, men det är knappast en följd av någon politisk samsyn i Sverige.

Tvärtom har de svenska Allianspartierna och Sverigedemokraterna i ett europeiskt perspektiv varit skarpa motståndare till alla krav på kollektivavtal eller snarlika villkor.

Den stora förändringen, och skälet till att EU:s regler har ändrats till att bli mer förmånliga för arbetstagarna, är i stället att de europeiska liberalerna och framför allt det stora kristdemokratiska blocket i EU-parlamentet, har förstått att både nationer, arbetare och företag i längden tjänar mest på att ha bra förutsättningar för arbetskraften.

Och det är här vi måste tänka på det stundande valet till EU-parlamentet. För den politiska makten är viktig.

Om det vill sig riktigt illa kan extremhögern få ytterligare platser i EU-parlamentet i vår och de senaste årens framsteg för löntagarna kan mycket snabbt rullas tillbaka.

Att en majoritet i EU-parlamentet skulle samlas bakom SD:s och den svenska Alliansens linje att förbjuda krav på kollektivavtalslika villkor vid offentlig upphandling skulle leda till en kraftig lönedumpning på svenska arbetsplatser.

Aldrig har väl EU-valet därmed varit viktigare än i år.

Att en socialdemokratisk regent nu tillsammans med Allianspartier i januariavtalet har givit klartecken för en statlig svensk lönedumpning i och med att man gått med att ge statligt stöd till företag utan kollektivavtal är skrämmande nog.

Vi behöver inte dessutom skapa en verklighet där arbetare drivs runt för att saluföras till dem som betalar minst.