Kajsa Leo: Mitt jobb kan vara en smörig jullåt

Innan jag utbildade mig till lärare stod jag i delikatessen i ett köpcentrum och krängde pålägg.

Det var på det hela taget ett trivsamt yrke förutom när en kund ville ha två hekto oxtunga i tunna skivor.

Julen var ingen höjdare, alla som någon gång har jobbat inom servicebranschen vet att glädjens högtid förvandlar människor till egoistiska kannibaler.

Vid ett tillfälle blev min kollega träffad av en lax i fiskdisken så hennes glasögon gick sönder.

När en vän tipsade mig om ett vikariat som lärare tänkte jag kanske inte carpe diem utan snarare tja, vafan.

Hollywood har gjort sitt bästa för att förhärliga läraryrket; titt som tätt dyker det upp filmer där en okonventionell pedagog simmar motströms och räddar livet på, inte bara en elev utan helst en hel klass.

Själv var jag som barn onaturligt förtjust i ”Döda poeters sällskap”, ett bombastiskt drama där Robin Williams inspirerar strikta internatgossar till att ”suga märgen ur livet”.

Den ikoniska slutscenen kan knäcka den bästa av lärare. Jag har aldrig upplevt att eleverna en efter en har ställt sig på skolbänken med de hyllande orden ”O Captain, my Captain”.

Ja, du hör själv, när läraryrket är som bäst är det som en härligt smörig jullåt. Dessutom är det kreativt, självständigt och oförutsägbart

Nog har de stått på bänkarna men då har det snarare handlat om att de har highjackat lektionen och förvandlat klassrummet till High Chaparral medan jag har legat med huvudet mot katedern och jämfört olika självmordsmetoder.

Bilden som målas upp i svensk media är inte lika glorifierad. Ständigt kan vi läsa om Sveriges degenererade utbildningsväsen: om skolan som en farozon och eleverna som blodtörstiga mutanter.

Och visst, rubriken ”Skoldag i Arlöv flöt på utan friktion” är inte en jättekittlande rubrik men sanningen är inte bara nattsvart.

Så vilka är fördelarna med läraryrket? För mig handlar det knappast om att uppfostra samhällsnyttiga medborgare, i så fall skulle jag känna en uppriktig oro för Sveriges framtid.

Nej, tjusningen med yrket vilar i detaljerna: när en elev plötsligt glömmer bort allt vad betyg och bedömning heter, för att hen blir alltför engagerad, de kluriga frågorna som jag inte vet hur jag ska besvara, det lilla blänket av aha-upplevelse i ett barns klara ögon.

Bilden som målas upp i svensk media är inte lika glorifierad. Ständigt kan vi läsa om Sveriges degenererade utbildningsväsen: om skolan som en farozon och eleverna som blodtörstiga mutanter

Ja, du hör själv, när läraryrket är som bäst är det som en härligt smörig jullåt. Dessutom är det kreativt, självständigt och oförutsägbart.

Fast vid det här laget har du antagligen slutat läsa; att försöka övertyga någon om läraryrkets fördelar är lika fruktbart som att dela ut Vakttornet utanför Spy Bar runt stängning.

Min första klass hette 9E. Inför vårt möte satt jag med klassfotot och försökte plugga in allas namn för att ge sken av att jag var intresserad av de små liven.

Ju mer jag tittade desto mer kunde jag ana hur små horn växte fram ur samtliga elevers pannor.

När jag betraktar samma foto i dag fylls jag av något som liknar moderskänslor.

Jag må aldrig ha kallats Captain, my Captain men en gång sa en elev: ”du är inte bara min lärare, du är som en kompis, en syster och en mamma.”

’Nuff said. Det finns sämre yrken än att vara lärare.

Kajsa Leo är högstadielärare i Höör och bor i Malmö.