Skyll inte på arbetarna för att de dör på jobbet
21-åriga Julia Markström gjorde inget fel. Orden upprepas av såväl kollegor som familjemedlemmar. Hon dog troligen på grund av ett sönderrostat gallergolv. Det är provocerande att arbetsgivarna inte tar sitt ansvar för den livsfarliga arbetsmiljö, tidsbrist och underbemanning som är mångas verklighet, skriver Arbetets ledarskribent.
Julia Markström jobbade på LKAB:s pelletsverk i Svappavaara.
Hon gick över gallerdurkarna som används till gångbryggor när hon plötsligt föll handlöst.
I den mörka, dammiga och skitiga miljön hade det inte synts att gallret var så sönderrostat att det gick att smula sönder med händerna.
I efterhand säger LKAB att Julia Markströms död är ett misslyckande, att de brustit i sitt ansvar.
Det är svårt att förstå hur det kunnat ske när personalen i Svappavaara i tio års tid lämnat in ett 50-tal risk- och incidentrapporter om rost och andra problem.
”Trampade genom gallerdurk. Gallerdurkarna är sönderrostade”, står det i en intern rapport förra året enligt programmet Kaliber i P1.
LKAB lovade Arbetsmiljöverket redan för sju år sen att införa rutiner för att säkerställa en trygg arbetsmiljö efter en allvarlig fallolycka på grund av just rostiga gallergolv på en annan av deras anläggningar.
Bara några månader innan olyckan hade Marie Nilsson, IF Metalls ordförande, skrivit en debattartikel i DN om den stora oro som många medlemmar känner för att skadas på jobbet.
Särskilt ungdomar är oroliga. Men arbetsgivarorganisationen svarade med att utmåla arbetarna som problemet.
”Stress och tidspress är bakomliggande orsaker, men det är vår övertygelse att även machokulturen bär skuld”, skrev Kajsa Hessel, ordförande för Byggcheferna.
Hela deras repliksvar handlar sedan enbart om arbetarnas attityder. Även LKAB kör en stor kampanj om just arbetarnas egna skuld.
”Senaste åren har LKAB haft starkt fokus på att förändra beteendemönster och attityder hos de anställda”, skriver LKAB på sin egen nyhetssida.
Julia Marklund varingen machotjej. Hon trivdes bra på sitt jobb trots hon snart skulle sluta.
Den 14 augusti skulle hon börja som lärare på elprogrammet i Kiruna.
– Hon ville visa unga tjejer att arbetsmarknaden även är för dem. Att tjejer kan. Hon var en riktig föregångare och förebild, säger henne syster Evelina Markström till Tidningen Elektrikern.
Den 14 augusti blev i stället dagen när hon begravdes.
Jag ringer en ungkvinna som jobbar på LKAB:s pelletsverk i Svappavaara. Hon beskriver en eftersatt arbetsplats, där knappt hälften av lamporna i vissa gångar fungerar och nödstoppsknappar är ur funktion.
– Jag tänker att den stora anledningen är personalbristen. Det är för lite folk, det finns ingen som kollar att allt fungerar och är helt. Sen drar LKAB just nu ner på driftspersonalen och i skifteslagen, det går tvärtemot behovet. Det känns som om de vill göra vinst och som om det bara är ett plus om ingen blir skadad. Nu blev det ju inte så, säger hon.
Snart 50 år har passerat sedan den stora LKAB-konflikten där tusentals gruvarbetare protesterade för bättre arbetsvillkor.
Protesterna banade väg för tryggare arbetsplatser och starkare lagstiftning, men trots det dör och skadas många fortfarande på platser som borde ha varit ofarliga.
Självklart måste vi alla prata om hur vi beter oss. Ingen blir tryggare av att spela tuff.
Men när unga kvinnor dör av att statliga bolag, som tjänade in 1,3 miljarder kronor i vinst förra året, inte håller på säkerheten, då är det inte de anställdas beteenden som vi behöver diskutera.
Vi behöver diskutera varför tidigare högerregeringar sparade in så mycket på Arbetsmiljöverket och varför de vill fortsätta skära ner på antalet inspektioner.
Vi behöver diskutera hur vi ser till att företagen åtgärdar säkerhetsrisker, oavsett kostnaden.
Och vi behöver diskutera det att en nollvision inte duger.
Att vi alla ska överleva arbetsdagen ska inte vara en målsättning.
Det ska vara en verklighet.
