Våga släpp nationen
Vår utgångspunkt måste förstås vara att vården, skolan och omsorgen ska bli bättre och att klyftorna ska minska. Men då måste vi se att omvärlden påverkar oss, skriver Arbetets krönikör.
De senaste årens framgångar för högerextrema och högerpopulistiska partier i Europa brukar förklaras med globaliseringen.
De som kommit på efterkälken längtar tillbaka, vill ha mer trygghet, och väljer därför de som lovar en återgång till en mytologisk idealtid i det förflutna.
Jag tror att det är en viktig förklaring. Men jag är också rädd för vilka slutsatser socialdemokratin och arbetarrörelsen drar av detta.
En effekt av utvecklingen är att ingen i dag pratar särskilt mycket om frågor som sträcker sig utanför nationsgränsen. Partierna vågar inte.
De lyssnar på väljarnas prioriteringar (vård, skola, omsorg) och drar slutsatsen att de kan förlora väljare om de pratar om något annat.
Till och med flyktingfrågan, som också prioriteras högt, får ett nationellt perspektiv – vi kan inte ta emot så många för då riskerar vi vården, skolan och omsorgen.
Medierna skriver mindre om de breda internationella och globala frågorna.
Nyheter med tydliga vinklar, katastrofer och Trumps tweets, bryter mönstret, men när läste ni senast om facklig kamp i Sydamerika i något av våra breda massmedier?
När jag själv skriver i tidningar märker jag hur redaktörerna skyr det globala perspektivet. Eller för den delen det europeiska.
Jag förstår varför det blir så.
Vi måste komma ifrån uppfattningen att en diskussion om ”globaliseringen” alltid måste innebära att man antingen hyllar den eller hatar den
I en tid då nationalismen ökar är det svårt att gå emot strömmen. Partier som egentligen har en global agenda tänker att de ska vrida debatten successivt.
Ta ett steg tillbaka för att ta två steg framåt. Problemet är att de på köpet kan uppfattas som irrelevanta.
Medierna kan inte tappa läsare. Då går de under. Problemet är att de missar en viktig del av verkligheten.
Jag förstår också att medborgarna prioriterar som de gör. Globaliseringen har dragit isär alla lokala, regionala och nationella gemenskaper och ökat klyftorna mellan människor.
Men tror vi verkligen att den väldiga kraft som globaliseringen av kapital och marknad släppt lös går att kontrollera på nationell nivå?
Tror vi verkligen att några procent hit eller dit i skattesatserna, eller några miljarder hit eller dit till välfärden kommer göra så stor skillnad?
Vi måste komma ifrån uppfattningen att en diskussion om ”globaliseringen” alltid måste innebära att man antingen hyllar den eller hatar den. Det finns enorma fördelar med globaliseringen, och det finns stora nackdelar.
Men de nackdelarna kan vi aldrig åtgärda genom isolationistiska beslut i Sveriges riksdag. Det krävs ett bredare internationellt samarbete.
Det krävs en debatt om det som händer i andra länder.
Utgångspunkten måste förstås vara att vården, skolan och omsorgen ska bli bättre. Att klyftorna ska minska.
Men då måste vi se att omvärlden påverkar oss. Och att vi påverkar omvärlden.
