Utan besked om sjukersättning – efter 16 månaders väntan

Två alvedon och så var Karin igång igen när smärtan i axeln försökte ställa sig i vägen mellan henne och jobbet.

Inte en chans att hon skulle sluta jobba i förtid. Inte med den arbetsmoral som satt i ryggraden sedan barnsben.

Hon som hade sina första jobb i fjortonårsåldern. Och inte med hennes kärlek till yrkeslivet, skaparglädjen i kallskänken.

Nej, det var bara att jobba vidare, gärna med ett extrapass eller två för att få råd att resa ibland.

– Jag hade världens bästa arbetsledare, fick verkligen ta ansvar. Jag älskade mitt jobb, sammanfattar Karin, som egentligen heter något annat.

Till sist, efter drygt 40 års yrkesliv, gick det ändå inte. Värken strålade ner i armen.

När hon därför sjukskrevs 2015 utgick hon från att det var en tillfällig frånvaro. Sedan följde två jobbiga år med misslyckade rehabiliteringsförsök.

– Det blev ju ett jävla nederlag, säger hon om att kroppen inte orkade med arbetsträningen.

Det var svårt att hitta mindre tunga jobb som kunde leda tillbaka. Karin håller upp handflatorna i luften och illustrerar hur dörr efter dörr slagit igen rakt framför ansiktet.

Ska jag bli en av de utförsäkrade som plötsligt blir hemlösa efter att ha jobbat i 45 år? Är det så vårt samhälle ska se ut?

Var tredje månad sjukskrev läkaren henne på nytt.

”Det här kommer inte funka, jag tycker att du ska söka permanent sjukersättning”, sa han till sist. Alltså söka det som tidigare kallades förtidspension. Kliva av arbetslivet på allvar.

– Det var hemskt. Jag har aldrig varit hemma i hela mitt liv. Aldrig. Hela min värld förändrades.

När det tunga beslutet ändå fattats väntade Karin sig inte att ännu en dörr, den till att verkligen få sjukersättning, skulle slå igen framför henne.

Men nu har hon ägnat ungefär 16 månader åt att försöka knuffa upp den.

– Jag känner mig lurad, säger hon om vad samhället ger tillbaka efter decennier av skattebetalande.

Antalet personer som beviljas sjukersättning ligger på rekordlåga nivåer. Det nålsöga man måste passera kritiseras från fler håll än Karins kök.

Karin stickar när smärtan tillåter. Hon väljer mindre saker, som hon kan sticka nästan utan att röra armen och den onda axeln. Att lyfta och bära så som hon tidigare gjorde på arbetet är inte längre möjligt. Foto: Maria Stéen

Försäkringskassan signalerade i slutet av förra året att den känner sig bakbunden av reglerna.

Myndigheten vände sig till regeringen med önskemål om vissa uppmjukningar. I våras ifrågasatte Riksrevisionen samma regelverk.

En översyn pågår inom regeringskansliet. Den skulle vara klar under hösten, men är ännu inte avslutad.

Karin har i nuläget sjukpenning som ger knappt 11 000 kronor i månaden. Hon hoppas att nivån höjs lite om hon får sjukersättning, bland annat för att man då får rätt att söka bostadstillägg.

Men den främsta önskan är ett besked som är varaktigt. Sjukpenningen beviljas för tre månader i taget.

– Vad ska jag göra om de säger ”Vi betalar inte ut mer sjukpenning till dig”? Ska jag bli en av de utförsäkrade som plötsligt blir hemlösa efter att ha jobbat i 45 år? Är det så vårt samhälle ska se ut?

Det första avslaget från Försäkringskassan kom i början av året. Karin kontaktade handläggaren. Hon ursäktar tårarna när hon berättar om samtalet.

Jag hade världens bästa arbetsledare, fick verkligen ta ansvar. Jag älskade mitt jobb

Om hur han sa att hon kan jobba med sin ena hand, att det finns yrken där det vore möjligt att jobba trots hennes problem.

Hans exempel var jobb som kräver lång akademisk utbildning. Karin fyller sextio i år och är kallskänka.

– Det som är så jobbigt i allt det här är att man blir ifrågasatt och nästan lite dumförklarad.

Under våren kom ytterligare ett avslag från Försäkringskassan. Nu väntar Karin på besked från förvaltningsrätten, men det kommer knappast i år.

– Det tar alldeles för lång tid. Man blir så utsatt.

Även i sin kritik mot väntetiderna är hon i gott sällskap. Bland annat har Justitieombudsmannen lyft Försäkringskassans handläggningstider upprepade gånger under 2000-talet.

Senast slog myndigheten, i oktober, ner på att Försäkringskassan tagit upp till åtta veckor på sig att lämna överklaganden vidare till förvaltningsrätten, något som bör gå på en vecka.

Karin säger att det tog över en månad i hennes fall.

– Det ligger ett hot över mig hela tiden att jag kan bli av med min ersättning. Då tycker jag att det är konstigt att de kan ha så jättelånga väntetider.

Om det blir avslag i förvaltningsrätten kan hon överklaga till kammarrätten och vänta på nytt. Hon sköter processen själv.

Det fackliga medlemskapet var en av alla saker hon tvingades dra ner på i och med sjukskrivningen.