Happy Halloween, Stockholmsföräldrar!
Christoffer Röstlund Jonsson om hur det är att plötsligt behöva hantera Halloween som förälder i Stockholm.
Christoffer Röstlund Jonsson tänker till kring att vara förälder och Halloween.
SPANING. Det är Halloween, högtidsstunden för alla USA-hatare som vill 70-talsmumla surt om kulturimperialism.
Min dotters klass ska kapitalisera på kalaset och ordna ett Halloweendisco.
Eller ja, barnen gör inte ett skit. Det är vi föräldrar som gör rubbet.
I en chatt har frågan om masker lyfts: ska de tillåtas eller förbjudas? Skräck är läskigt, 9-åringar kan bli rädda, kanske bäst att skippa helt?
Vissa är för förbud, vissa emot. Själv sitter jag tyst vid sidlinjen och kämpar mot lusten att bomba in videon till Alice Coopers ”Fredagen den 13:e”-hit ”The man behind the mask”, för att se om de andra föräldrarna också uppskattar överproducerad synthrock från 80-talet.
Till slut bordläggs frågan likt ett byggärende i Stockholm. Man bestämmer att kolla vad skolan har för policy gällande maskering.
Jag vet: nu tror ni att jag raljerar. Hånar. Och visst, kör i vind.
Jag kan tycka att ett skelettfejs på en tredjegluttare inte är så mycket att orda om när hela lågstadieplugget pundar ”Fortnite” – ett lättsamt dataspel där man med maskingevär mördar motspelare.
Men, nu är vi alltså där: Stockholmspappan, det är jag det! Är frukt godis? Jaja-fucking-mensan!
Fast nej, Jag tar det här på allvar. Och känner mig upprymd. Glad.
Som att jag nu tillhör en grupp på riktigt: Stockholmsföräldrar.
Vi som engagerar oss i och tänker på saker som inte var något att orda om när vi själva var barn.
Jag har läst om dem och aldrig kunnat relatera: sockertalibanerna, bus eller frukt-folket, skärmhatarna, plastsanerarna, genusfolket.
De ska bo på Södermalm, gärna vid Nytorget, röstar MP, rulla subventionerad elcykel, och… ja, ni kan ju det här!
Helvete, vi har ju politiska partier som gick till val på att bekämpa den välmenande schablonen!
Hanif Bali har byggt hela sin Twitter-existens på att hata dem, dessa ängsliga godhetsknarkande rättviseknuttar.
Nu röstar ju prick hela Nytorget blått. Det är viktigt att äga sin bostad när man ska lansera ett nytt etablissemangskritiskt street wear-märke och kränga munkjackor för två lax, men skit samma.
Diskussionen handlar mer om bilden av SOFO-skogsmulleföräldrar, än huruvida de egentligen existerar i någon större utsträckning.
Jag har aldrig känt mig som en Stockholmsförälder. Jag har aldrig känt någon Stockholmsförälder.
Stockholmsföräldrar. Vi som engagerar oss i och tänker på saker som inte var något att orda om när vi själva var barn
Alla jag känner uppfostrar sina illbattingar ungefär som, tja, folk alltid gjort, antar jag. Inklusive formfranska, ketchup och Coca-Cola. För mycket skärmar. Sin egen vikt i lördagsgodis.
Visst, några kanske är superveganer, men klart kidsen ska ha socker. Och hemska masker.
Men, nu är vi alltså där: Stockholmspappan, det är jag det! Är frukt godis? Jaja-fucking-mensan!
Efter Halloween, alltså. Den trick or treatar jag med dottern i Los Angeles.
Hon ska vara en liten gast, med vit, plastgiftig mask och garanterat barnarbetestillverkad och flamvänlig slängkappa.
Jag ska vara en gasmaskskanin med pedofilfluga.
Happy Halloween!
