Aldrig ge upp – tre år efter skolattentatet

Mostar, forna Jugoslavien, 1992. Dzenan ”Djeno” Mahic, 19 år, är hemma hos en grannflicka när det plötsligt kommer ett skott.

Först fattar Djeno Mahic ingenting, men så ser han blodet som börjar tränga ut genom den tolvåriga flickans tröja.

Djeno sliter sitt skärp ur byxorna och börjar surra det runt hennes arm för att stoppa blodflödet.

”Sitt still!” skriker han och rusar ut för att hämta hjälp. Om han själv kommer träffas av en kula?

Det hinner han inte tänka på nu. Djeno springer.

Kronans skola, Trollhättan, 2015

”Ring polis!” skriker socialpedagogen Owe Einarsson. Djeno Mahic som sitter i sitt rektorsrum går ut i korridoren för att se vad som händer.

”Gå inte ut!” säger Owe men Djeno fortsätter fram genom skolexpeditionen, ut på en liten loftgång och tittar ner.

Där ligger elevassistenten Lavin Eskandar på mage på golvet i skolans kafé. Han är huggen i huvudet och ryggen av ett svärd och benen gör sina sista ryckningar.

Djeno Mahic vänder om och börjar springa runt på den stora skolan, ropar åt elever och lärare att ta skydd, trycker in städerskor i städskrubben och låser, sliter upp klassrum: ”en galning går lös! Göm er!”

Om han själv kommer att attackeras av mördaren? Det hinner han inte tänka på nu. Djeno springer.

”Är du ok?”

Hundratals, ja kanske tusentals gånger sedan skolattentatet i Trollhättan där tre människor miste livet och ytterligare en skadades allvarligt har Djeno Mahic fått frågan: ”Hur visste du hur du skulle göra?”

Enligt polisen gjorde Djeno allting rätt som inrymde skolan, stängde in människor i stället för att låta dem springa ut. För vad hade hänt då, när den 21-årige gärningsmannen Anton Lundin Pettersson marscherade runt i korridorerna med sitt skarpslipade svärd? En massaker.

Djeno Mahic skakar sakta på huvudet. Sanningen är att han inte vet varför han agerade som han gjorde. Kanske var det instinkten som ledde honom rätt, precis som den där gången när han räddade grannflickan.

Kanske är det bara så enkelt att människor reagerar olika i kris. En fryser till is, någon annan börjar rusa. Oftast vet man inte själv förrän det väl händer.

För sitt rådiga agerande har Djeno Mahic tilldelats en utmärkelse som delas ut till dem som riskerat sina egna liv för att rädda andras. Men han är en kluven hjälte.

Det var många andra kolleger som gjorde likadant den där dagen då skolan var under attack. Dessutom finns det en fråga som fortfarande skaver inombords, ”varför tänkte jag inte på min egen familj?

Att jag är skyldig mina barn att komma hem den dagen. Tänk om jag inte hade gjort det.”

Polisen kom snabbt till skolan och sköt ihjäl Anton Lundin Pettersson.

Det var först då, nästan en timme senare när Djeno sjönk ihop på huk med huvudet begravt under båda armarna, som han upptäckte att han fått ett sms. ”Är du ok?” stod det. Det var från hans fru.

Både Anders Behring Breivik, Peter Mangs och Anton Lundin Pettersson gick arbetslösa i långa perioder. Arbetslöshet går som en röd tråd genom allt dödligt våld, oavsett sort, från hatbrott till gangstermord.

”Det tar så lite energi att bekräfta andra direkt”

Knack, knack! En kollega stoppar in huvudet i Djenos rum. ”Stör jag?” Djeno Mahic tittar upp.

”Nej nej, kom in du!” Så svarar han fast han redan sitter upptagen i ett annat samtal. ”Det går bra!”

Samma sak när han är ute på sina långa joggingturer på kvällarna, de som rensar skallen, och mobilen ringer: ”Hejsan! Det är lugnt, vi kan prata!” Alltid tillgänglig. Alltid beredd att ägna lite tid åt den som behöver.

– Det tar så lite energi att bara bekräfta andra människor. Det ger så mycket tillbaka, direkt. Och då vet personen att den inte blir bortviftad utan känner att ”jag är också viktig”, säger Djeno Mahic.

Bara några dagar före skoldådet gick Djenos mamma bort och när 2015 var slut hade han varit på fem begravningar.

Ifjol förlorade han en kollega igen, när Kronanläraren Marie Kide mördades i ett annat attentat, lastbilsattacken på Drottninggatan i Stockholm.

Hur orkar du?
– Jag tänker att det är livet. Alla har sina bakslag i livet, vare sig man blir av med jobbet eller drabbas av en skolattack. Det är bara olika kraft i dem.

”Dagar jag inte kan springa mår jag skitdåligt”

När Djeno Mahic flydde till Sverige mellanlandade han i Norge och satt och tittade på teve tillsammans med andra flyktingar när en granat raserade den historiska bron i Mostar under kriget.

Rummet var tjock av cigarettrök – man kunde se bitterheten.

– Den här beska röken blev så konkret, alla bara satt tysta och sammanbitna. Det har jag sagt till mig själv att ”bli aldrig bitter”. För då har man gett upp.

Huvudet orkar tack vare att kroppen får jobba. Innebandyn med kompisarna i ”gubbgänget”, att gå loss med skottkärra eller motorsåg hemma på gården i Alingsås, och löpningen tre gånger i veckan.

– Dagar jag inte kan springa mår jag skitdåligt, säger han.

Musiken har också alltid varit en ventil, både när gitarren var hans enda sällskap ensamma kvällar på flyktingförläggningen i Norge, och när han spelat hårdrocksmusik i olika band.

I slutet av november ska han se det amerikanska bandet Clutch två dagar i rad, först i Göteborg och sedan i Stockholm.

– Riktig, jävla hårdrock. Åh så bra de är.

Men hans gamla favoritband White Zombie lyssnar han inte på längre. Det var den musiken Anton Lundin Pettersson spelade i högtalaren på sin mobil under skolattacken.

Barnen krävde normaliteten tillbaka

I ett år hann Djeno Mahic arbeta som rektor på Kronans skola i den starkt segregerade stadsdelen Kronogården i Trollhättan innan katastrofen kom.

För kollegerna var redan Djeno Mahic en samlande kraft, för eleverna en förebild då han själv gått i deras skor.

”Så du tror att det är kört bara för att du är blatte? Titta på mig!” brukade Djeno säga.

Skolan gladde sig åt stigande studieresultat – så kom Anton Lundin Pettersson med sitt svärd och högg sönder alltihop, torsdagen den 22 oktober 2015. Försatte skolan i ett undantagstillstånd.

I stället för att fortsätta utveckla skolarbetet, fick Djeno begrava två kolleger och en elev. Skolan, där öppenheten bokstavligen hade byggts in i de stora glasväggarna, slöt sig.

Kodlås installerades, väktare vaktade ingångarna.

Till slut var det eleverna själva som fick nog och ville ha tillbaka sin vardag. Krävde att få sina terminsbetyg, sina nationella prov och att vakterna skulle tas bort. Det blev räddningen.

– Barnen var en konkret påminnelse om att jorden inte slutade snurra. Fokuset på eleverna gjorde att folk orkade resa sig och att alla vi som jobbade i huset började ta hand om varandra, täcka upp för varandra när någon sjönk ner i ett svart hål. Vi splittrades inte, säger Djeno Mahic.

En ny roll – som strateg

Den 27 augusti i år lämnade han in nycklarna och gjorde sin sista dag på Kronan. Då hade separationsprocessen pågått länge inombords, men Djeno Mahic ville inte fly eller svika en skola i kris.

Nu var det dags. Sedan några veckor tillbaka arbetar han som förvaltningschef i Vara kommun och njuter av att kunna påverka ännu mer.

– Som rektor har du inflytande över vad som sker i klassrummen. Nu sitter jag i möten som handlar om att utveckla skolorna i stort, alla barns möjligheter. Det är till och med ännu mer strategiskt än vad jag hade hoppats på och jag går runt och ler mest hela tiden.

Några som märker av det är hustrun Mia och de två barnen.

– Tidigare kunde Mia säga att jag hade kort stubin hemma och var frånvarande. Samtidigt har hon haft mycket överseende med det. Vi gick igenom det här tillsammans.

”Hur är det möjligt att ingen reagerade?”

Jämfört med länder som Finland, Tyskland och USA har Sverige varit relativt förskonat från skolattentat men den 5 september skadades två elever när en mellanstadieelev på Råslättsskolan i Jönköping högg dem med en kniv.

I flera veckor hade han öppet skrivit på sociala medier om vad han tänkte göra och lade ut bilder på sin maskering, sitt vapen och filmer där han tränade med kniven i skogen.

Efteråt uppgav polisen att ingen slagit larm.

– Hur är det möjligt att ingen av alla de som sett det här reagerat? Ingen, vare sig polis eller lärare, kan patrullera hela internet men vi vuxna kan ta emot signaler. Vi måste prata med barnen att om du hör eller ser något, reagera! Det går att göra på alla skolor, hävdar jag. Hänvisa inte hela tiden till att politikerna ska lösa alla problem, utan ställ dig frågan ”vad gör jag?”

Åsa Erlandsson har skrivit boken ”Det som aldrig fick ske: Skolattentatet i Trollhättan” (Norstedts 2017). Boken belönades bland annat med Stora Journalistpriset och kommer snart i pocket.