Valrörelsen som bryter alla regler
Tror vi att ett gäng nationalistiska foliehattar som vill sänka skatterna och isolera Sverige från omvärlden ska fixa problemen, frågar sig Arbetets krönikör.
Vi närmar oss valspurten, men just nu verkar det inte spela någon som helst roll vad partierna gör eller säger, opinionen har i princip varit den samma hela året.
De rödgröna får omkring 40 procent. Allianspartierna får lite mindre. Sverigedemokraterna landar runt 20 procent.
Om man bortser från att väljarna då ger Sverige ett extremt svårstyrt parlament är det intressant att notera hur lite valdebatten, de politiska utspelen och alla löften om hårdare tag eller miljarder till vården tycks betyda.
Det verkar inte vara sakpolitiken som avgör hur folk röstar. För om det handlade om sakpolitiken skulle regeringen få en ganska lätt resa mot valdagen den 9 september. Nästan alla kurvor pekar ju uppåt.
Sysselsättningen är den högsta sedan före krisen på 1990-talet och tillväxten rekordartad. Ändå är väldigt många missnöjda.
Vården får mer pengar än någonsin och svensk sjukvård håller världsklass. I skolans Pisa-undersökningar pekar det uppåt igen. Ändå anser många att allt bara blir sämre.
I sociala medier frodas dystopierna, undergångsprofetiorna, gnället och de rena konspirationsteorierna
Regeringen har stramat åt flyktingmottagandet så att vi nu har bland de hårdaste reglerna i EU. Ändå är de som vill se minskat flyktingmottagande missnöjda.
Jag tror att det finns minst tre förklaringar till denna politiska paradox. Den första handlar om det förändrade medielandskapet.
I sociala medier frodas dystopierna, undergångsprofetiorna, gnället och de rena konspirationsteorierna.
Följer man vissa högerextrema grupper på nätet får man lätt bilden att vi befinner oss i filmer som Mad Max eller Flykten från New York snarare än i världens genom tiderna mest framgångsrika välfärdsland.
Den andra förklaringen handlar om att en ganska stor grupp inte fått det bättre, trots allt. I glesbygden har skolor lagts ned och avstånden till sjukvård ökat.
På många orter som länge avbefolkades är det fortfarande svårt att hitta jobb, och det är orter som ofta tagit emot många flyktingar under de senaste åren.
Pensionerna är en annan viktig fråga. Många som arbetat hela livet upplever att pensionen inte längre räcker till. Att deras slit och släp under ett långt arbetsliv inte längre värderas av samhället.
Den tredje förklaringen handlar om kommunikationen i demokratin Sverige. Klyftorna har ökat, och känslan av att det finns en elit som inte lyssnar på ” vanliga” människor är stark.
Det är inte alltid sant, men det stämmer utan tvekan att demokratins gamla kanaler, partierna och 1900-talets stora folkrörelser, inte längre är lika bra på att förmedla folkviljan uppåt i systemet, eller på att förankra beslut nedåt.
Det verkar inte vara sakpolitiken som avgör hur folk röstar. För om det handlade om sakpolitiken skulle regeringen få en ganska lätt resa mot valdagen den 9 september
Detta måste politikerna i de etablerade partierna ta på största allvar.
Men vi som väljare måste också ställa oss frågan vilka vi tror på för att lösa dessa problem.
Tror vi att ett gäng nationalistiska foliehattar som vill sänka skatterna och isolera Sverige från omvärlden ska fixa problemen?
Eller tror vi att ett idogt arbete för att minska klyftorna i samhället och en ambition att se till det som förenar oss istället för till det som splittrar är lösningen?
Den 9 september får vi svaret på den frågan.
