När jag 2013 första gången besökte Nepal slogs jag av hur konkret diskussionen om klimatförändringarna var. Alla kanske inte kände till FN:s klimatpanel, men kunskapen om konsekvenserna var långt större än hemma. Långt större än min egen.

I lågländerna kring Nepalgunj pratade byborna om klimatet som vi pratar om vädret. Om solen skiner påstår ingen att det är regn. Om floden torkar ut hävdar ingen att det behövs mer forskning.

Mönstret gick igen i hela Sydostasien.

I Malaysia hade korallreven kring de överhettade paradisöarna Pulau Perenthian fallit offer för stigande havstemperaturer.

I Bangladesh utgjorde klimatflyktingar redan en majoritet av invånarna i huvudstaden Dhakas jättelika slumområden.

I Kambodja, där jag dokumenterade ett biståndsprojekt i We Effects regi, slokade grödorna trots regnsäsong.

– Torkan är det största hotet för alla som bor här. Titta på mina kokosnötter och kassavan, de håller på att dö. Det är på grund av klimatförändringarna, sa lantbrukaren Kong Phean.

Det självupplevda lämnar inget utrymme för tvivel. De egna erfarenheterna ljuger inte. Och kanske är det därför det tagit längre tid för krismedvetandet att få fäste i det välbeställda Nordeuropa, trots att högre utbildningsnivå generellt korrelerar med högre klimatmedvetenhet.

Det finns förstås undantag. I USA, där frågan har en tydligt partipolitisk dimension, tror 69 procent av republikanska väljare att klimathotet är överdrivet medan enbart 34 procent håller för sant att den globala uppvärmningen redan påverkar vädret. I Sverige har Sverigedemokraterna profilerat sig som ”klimatskeptiska”.

De allra flesta i min bekantskapskrets är sedan länge övertygade om att klimatet förändras, av den enkla anledningen att de tror på vetenskap. Få av oss arbetar dock i direkt anslutning till jordbruket. Och med en gynnsam geografisk position har det dröjt innan sambandet mellan stigande utsläpp och slutsålda fläktar blivit uppenbart.

Men efter den varmaste sommaren sedan meteorologerna började mäta, omfattande skogsbränder och krisstöd till landets lantbrukare har kanske insikten slutligen slagit rot: Den globala uppvärmningen är inte ett dystert framtidsscenario. Den är här.

Jag hoppas att vädret omsätts i vetande. Så att vi äntligen kan bli lika smarta som bönderna på den kambodjanska landsbygden.