Så här i valtider men innan den intensiva valrörelseyran har satt igång kan det vara läge att reflektera en smula. Varför pratas det så lite jämlikhet till exempel? Trots att nästan alla partier åtminstone någon gång under tiden sedan 2014 har diskuterat de växande klyftorna.

Även den en gång i tiden kanske mest marknadsliberala tidskriften The Economist ställer sig denna stora fråga. Varför tycks jämlikhet hela tiden prioriteras ner i dagens demokratiska samhällen?

Frågor med stort folkligt stöd brukar ju ges mycket utrymme i demokratier. Men det är som att talen om omfördelning glöms bort så fort det vankas val och verklig förändring skulle kunna ske.

Hur mycket känner man inte igen precis detta i den svenska valrörelsen? Istället diskuteras frågor som främst gynnar de övre skikten i samhället.

Partiledardebatterna inför valet skulle till exempel kunna handla om hur pensionssystemet ska bli jämlikt eller vilken ekonomisk politik som mest effektivt kan minska klyftorna. Istället kommer de sannolikt handla om skattesänkningar och låglönejobb.

Artikeln i The Economist citerar flera studier som visar att samhällen där klyftorna ökar också får svårare att samla sig till större omfördelning. Varför? Jo, för att den ekonomiska elitens ökade inkomster också översätts i makt att påverka vilken politik som förs.

Det kan vara direkt genom att man finansierar valkampanjer eller ger bidrag till partier. Man kan till exempel misstänka att den löjligt stora summa Centerpartiet fick för att sälja sina tidningar egentligen var förtäckt näringslivsfinansiering. Centerpartiet har sedan dess gått i extremt marknadsliberal riktning.

Varken Moderaterna eller Sverigedemokraterna har heller varit särskilt pigga på att redovisa var deras privata donationer kommer ifrån.

Men det kan också vara indirekt genom att hota med kapitalflykt eller aggressiv skatteplanering. Sverige dyker upp som exempel på just det. 1992 när staten som bäst försökte motverka spekulationerna mot den svenska valutan strömmade kapital ut ur landet. Den ekonomiska eliten menade att staten fick skylla sig själv. Den hade ju slösat så mycket pengar på vanligt folk.

Till slut fick både regering och opposition lova att de skulle motverka krisen genom att skära ner i offentlig sektor. Sedan dess har inget parti på allvar vågat utmana den ekonomiska ordningen av rädsla för kaos. Trots att stora delar av befolkningen fått lida för det och helhjärtat skulle stötta en regering som på allvar minskade klyftorna.

Hur rår man på den här situationen? Först och främst genom organisering och genom organiseringen kan man nå fram till en ny ekonomisk politik. Den som är bäst organiserad vinner. Men man vinner inte människors stöd utan en tro på verklig förändring. När man förstår det är man redan halvvägs i mål.