Gymnasieminister Anna Ekström och civilminister Ardalan Shekarabi visste kanske inte om det själva för en vecka sedan.

Men de har inlett något som kan bli en ny fas i debatten om vinster i välfärden.

Ett vallöfte om stopp för nya vinstdrivna skolor, ny skolpeng som fördelas olika efter behov istället för lika oavsett behov och gemensam antagning till alla skolor.

Expressens allt mer socialdemokratiska ledarsida stödde förslaget. Gammelmoderater skrek rakt ut. Här fanns ju något att ta på. Ett förslag som faktiskt skulle kunna få effekt om det genomfördes.

Den alltför tekniska diskussionen om procenttal och olika definitioner av vinst som präglat debatten sedan Ilmar Reepalu blev klar med sin utredning har annars mest gjort debatten obegriplig.

Särskilt när problemet egentligen handlar mer om marknaden än om vinsten.

Den självständigt tänkande nationalekonomen och tidigare moderata riksdagsledamoten Ann-Marie Pålsson skrev en debattartikel bara några dagar efter Ekströms och Shekarabis presentation.

Pålsson menade att vinstdebatten är för principiellt viktig för att dö men att den samtidigt har hamnat helt fel.

Låt i stället privata aktörer låna rätten från det offentliga att bedriva verksamhet, så kallad hembudsklausul.

Det tar bort möjligheten att omvandla skolor, sjukhus och vårdcentraler till ekonomiska värden som kan köpas och säljas likt aktier.

Kort sagt, det tar bort det huvudsakliga problemet i välfärden – att den har blivit en marknad.

Pålssons förslag är inte särskilt utopiskt. Man kan jämföra det med tomträtter som utnyttjas av privata byggbolag under lång tid för att bygga hus men där kommun eller stat fortsätter vara ägare till själva marken.

Samma modell skulle kunna gälla i välfärden. Sköter sig inte den privata utföraren kan verksamheten lätt lösas in.

Långsiktigheten borde också uppmuntra mer idérika aktörer att bedriva verksamhet.

”Skolan är inte vilken marknad som helst” heter det ofta. Det är fel. Skolan är ingen marknad överhuvudtaget. Sjukvården är ingen marknad. Äldreomsorgen är ingen marknad.

Däremot har det skapats marknader för att sälja och köpa skolverksamhet och sjukvårds- och omsorgstjänster. Det är där välfärdskoncernerna gör sina pengar.

När de inte vill bedriva en viss verksamhet längre säljer de den vidare till högstbjudande. När verksamheten inte ger den avkastning de vill ha läggs den ner. Det är detta som måste upphöra.

Vinstnivåerna är ett problem i välfärden. Men marknadiseringen är själva grunden för det haveri som valfrihetsreformerna inneburit.

Utan möjligheten att starta verksamhet för att kunna sälja den vidare eller ens möjligheten att äga verksamheten utan bara ha den till låns (om på väldigt lång sikt) försvinner marknaden.

Då är problemet i mångt och mycket löst.