Arbetet Global

Få fackliga utrikesnyheter, reportage och fördjupning med Arbetet Global med Erik Larsson och Ivar Andersen

En dag kom en flicka med rosetter i flätorna som upprepade med entonig röst och tom blick:
– Jag heter Eugenia, jag har kommit hit till Argentina från Venezuela för det är väldigt dåligt där. Jag hoppas få börja skolan, en dag vill jag återvända till mitt land.

Runt en tiondel av Venezuelas befolkning har, enligt obekräftade uppskattningar, lämnat landet under de senaste årens allt djupare ekonomiska kris.

Människor säljer bostäder, bilar och smycken för att betala sina biljetter.

Väl framme hyser de in sig hos släktingar som kommit tidigare. Små lägenheter är proppfulla med medelklassmänniskor som aldrig tidigare bott trångt.

För att ge sina värdar lite andrum tillbringar de dagarna ute. Efter sömnlösa, oroliga nätter slumrar de på parkbänkar medan deras barn tigger picknickmat av oss.

Så långt som till Argentina kommer förstås bara de som har råd. De riktigt desperata stapplar över gränsen till Colombia och blir inhysta i FN-tält med näringsdropp i armen.

Runt tio om dagen fortsätter till Colombias huvudstad Bogotá. Där kan du inte gå på en buss utan att möta tiggare med barn i famnen som säger varianter på samma ramsa:
– Jag ber om ursäkt för att jag är här. Jag hade velat stanna i mitt eget land, men jag kunde inte längre ge mitt barn mat.

Det är som att de försöker blidka främlingsfientligheten som växer i spåren av flyktingvågen.

Venezuelas ekonomi under det socialistiska styret är så misskött att det inte längre går att få tag på mat och mediciner.

Hyperinflationen äter upp inkomsterna.

Eugenias mamma berättar att hennes exman blev lättad över att hon stack utomlands med dottern. Hans månadslön räcker till ett paket blöjor åt Eugenias nyfödde halvbror.

Nöden ökar ytterligare efter att USA skärpte handelssanktionerna mot Venezuela efter anklagelserna om valfusk i maj då president Nicolás Maduro valdes om.

Venezuelanerna fortsätter att fly, och därmed att prägla hela kontinenten.

De flesta hittar jobb snabbt, språket är ju detsamma. Och i varje syd­amerikansk storstad växer de venezuelanska restaurangerna upp som svampar efter regn.

Vi har vant oss vid att äta arepas, majsbröd fyllda med kött, bönor, friterad matbanan, ost och såser.

Undrar när det ska gå att få tag på i Venezuela igen.