HFD: Fel av Försäkringskassan att neka Ing-Britt Vikström sjukpenning
Affärsbiträdet Ing-Britt Vikström har rätt till sjukpenning. Med begränsad funktion i händerna skulle hon inte klara normalt förekommande arbeten, enligt en vägledande dom i Högsta förvaltningsdomstolen.
Ing-Britt Vikström har drivit sitt fall till högsta instans, Högsta förvaltningsdomstolen.
– Jätteskönt, utbrister Ing-Britt Vikström när Arbetet ber henne att kommentera dagens dom i Högsta förvaltningsdomstolen.
– Det här var inte tvärgjort, för att tala norrländska. I tre år har tvisten med Försäkringskassan funnits i tankarna. Vad det är för arbete de anser att jag skulle klara har aldrig framgått. Men i kväll ska jag fira. Min dotter har köpt champagne.
För Ing-Britt Vikström personligen får domen stor ekonomisk betydelse, eftersom sjukpenning på den halvtid hon inte kan arbeta innebär mer pengar än a-kassa. Hon räknar med att Försäkringskassan i Skellefteå, som inte har svarat på hennes senaste ansökan om sjukpenning, kommer att bevilja ersättning nu när domen har fallit.
Robert Sjunnebo, förbundsjurist vid LO-TCO Rättsskydd som har varit ombud för Ing-Britt Vikström i Högsta förvaltningsdomstolen, är nöjd med domen också av mer principiella skäl.
– Högsta förvaltningsdomstolen klargör att Försäkringskassans bedömning av vem som anses klara ett normalt förekommande arbete ska vara verklighetsförankrad, säger Robert Sjunnebo. Vid LO-TCO Rättsskydd hoppas vi att det nu är slut på ärenden där Försäkringskassan anser att sjuka personer skulle kunna klara ett annat arbete än sitt tidigare, trots att man inte ens i fantasin kan föreställa sig vilket jobb det skulle kunna vara.
Ing-Britt Vikström har en heltidsanställning som affärsbiträde och charketuriansvarig på en Coop-butik i Skellefteå.
Hennes artrossjukdom gör att lederna i fingrarna är förhårdnade, finmotoriken dålig och kraften i händerna nedsatt. Det har lett till återkommande sjukskrivningar.
Med hjälp av inflammationsdämpande medicin, värktabletter och sömntabletter, och med anpassning av arbetsuppgifterna, har hon ändå kunnat arbeta vidare på halvtid. På den andra halvan fick hon till en början sjukpenning.
Men när 180 dagar med sjukpenning var förbrukade prövade Försäkringskassan om Ing-Britt Vikström kunde klara ett annat jobb än sitt vanliga – ett ”normalt förekommande arbete”.
Och enligt Försäkringskassan skulle Ing-Britt Vikström klara ”ett fysiskt lättare och rörligt arbete som inte ställer stora krav på finmotorik och styrka i händerna”. Med den motiveringen sa Försäkringskassan nej till sjukpenning.
Ing-Britt Vikström överklagade beslutet och fick rätt i förvaltningsdomstolen. Men nästa instans – kammarrätten – gick på Försäkringskassans linje. Ing-Britt Vikström tvingades gå till Arbetsförmedlingen och anmäla sig som arbetssökande.
Nu har alltså Högsta förvaltningsdomstolen, som är landets högsta instans i socialförsäkringsmål, givit Ing-Britt Vikström rätt. De allra flesta arbeten ställer krav på att händerna fungerar, fastslår domstolen.
Det är svårt att föreställa sig att Ing-Britt Vikström, vars handfunktion ju är betydligt nedsatt, skulle klara alla arbetsuppgifter i normalt arbetstakt i ett normalt förekommande arbete där hon arbetar mer än halvtid, enligt domen.
Domstolen klargör att prövningen av människors arbetsförmåga ska vara ”verklighetsförankrad”. Det betyder bland annat att Försäkringskassan ska beakta vad Arbetsförmedlingen säger om den aktuella personens möjligheter att arbeta.
”En arbetsförmågeutredning från Arbetsförmedlingen bör således som utgångspunkt kunna vara vägledande även vid den bedömning av arbetsförmåga som ska göras av Försäkringskasssan”, heter det i domen.
Det torde vara goda nyheter för alla dem som har nekats sjukpenning samtidigt som Arbetsförmedlingen bedömer att de är för sjuka för att kunna ta ett arbete.
Högsta förvaltningsdomstolen pekar också på vad riksdagen sa när begreppet ”normalt förekommande arbete” fördes in i lagstiftningen.
Bara personer som ”helt klart” har arbetsförmåga på den öppna marknaden ska inte ha rätt till sjukpenning, enligt riksdagen (i oklara fall ska med andra ord sjukpenning beviljas).
Enligt Högsta förvaltningsdomstolen betyder detta att Försäkringskassan bara kan neka sjukpenning om personen lever upp till alla krav som arbetsgivare på den öppna arbetsmarknaden i allmänhet ställer, till exempel i fråga om arbetsprestation och arbetstakt.
LO-TCO Rättskydd har kritiserat Försäkringskassan för att den inte prövar människors arbetsförmåga mot konkreta arbeten.
I sina avslagsbeslut hänvisar myndigheten i stället till rätt abstrakt beskrivna typer av arbeten – i Ing-Britt Vikströms fall alltså ”ett fysiskt lättare och rörligt arbete som inte ställer stora krav på finmotorik och styrka i händerna”.
På den här punkten ger domstolen Försäkringskassan rätt. Det beror på att lagstiftningen sedan Alliansregeringens reform 2008 uttryckligen förhindrar Försäkringskassan att väga in de försäkrades utbildning, ålder, hemort och liknande.
Och det går knappast att pröva om en person kan ta en konkret typ av arbete utan att ta hänsyn till om hon eller han har den utbildning som krävs, konstaterar domstolen.
Högsta förvaltningsdomstolen avgjorde i dag ännu ett mål där tvisten gällde om en person ska anses klara normalt förekommande arbete eller inte.
I domen, som gällde en kraftigt överviktig man med artros i knäna och diabetes, för Högsta förvaltningsdomstolen samma principiella resonemang som i Ing-Britt Vikströms ärende.
Men i fråga om mannen fokuserar läkarintygen på hans orörlighet – och enligt domstolen är även stillasittande arbeten normalt förekommande.
Därför gjorde Försäkringskassan rätt när mannen nekades sjukpenning, enligt domen.
