”Jag ska inte behöva vara rädd att gå till jobbet”

Han är uppe i varv. Hamude Mustafa pratar intensivt och svarar ständigt på frågor från journalister, kunder, personal och poliser samtidigt som han bemöter inlägg i sociala medier på telefonen. Med endast några månader i rollen som butikschef på lågpriskedjan Dollar Stores butik i Boden står han i slutet av april i något som kan liknas vid ett drev.

Att Nordiska motståndsrörelsen (NMR), som Hamude Mustafa fram till och med nu aldrig hört talas om, ska demonstrera på butikens parkering och skryter med att ta över Norrbotten, har satt något i rörelse.
– Jag visste ju att det fanns rasism i Sverige, men så är det överallt. Fast när jag googlade det här, det var något annat, så extremt. Jag blev lite chockad. Men just nu försöker jag bara undvika motprotester just här.  Sådant förstorar bara allt.

De två anställda som är schemalagda på första maj har erbjudits att byta pass. Ingen har bytt. I stället har andra erbjudit sig att komma in. De som är i tjänst ska bära överfallslarm. De får bara sitta i kassan, inte gå runt i butiken för att undvika eventuella konfrontationer. Handels regionala skyddsombud kommer att vara på plats, beredd att lägga skyddsstopp och stänga butiken om det blir tumult.
– Jag tänker hela tiden att jag inte ska behöva vara rädd att gå till jobbet. Min åsikt spelar ingen roll. Alla har rätt att säga sin mening. Jag tycker bara inte att det ska påverka oss som sitter i kassan, säger Sanna Lundberg, en av dem som ska jobba första maj.

Maria Andersson Nordström, det regionala skyddsombudet som har flaggat för att stänga butiken, har också överklagat polistillståndet som ger NMR rätt att samlas just här.
–  Det är i allra högsta grad en arbetsmiljöfråga eftersom folk upplever rädsla att gå till jobbet, eller gå ut från jobbet. Det är ett märkligt beslut av polismyndigheten.
Några dagar före första maj avslår Luleå förvaltningsrätt Handels överklagande. Själva säkerhetsfrågan blir aldrig prövad. Rätten anser inte att ett fackförbund är en berörd part, vilket är en förutsättning för att pröva sakfrågan. Förbundet har nu tre veckor på sig att ta ställning till om man ska överklaga eller inte.

Det är stockholmskyla i Norrbotten den första maj, en ständigt närvarande fukt som ibland övergår i regnskurar. Poliser placerar ut kravallstaket längs med gatorna. Journalister och fotografer försöker identifiera vad som händer. Bodenborna tar sig ut. På 60-talsfiket Opalen dricker ett gäng i vita skjortor, svarta byxor och grova kängor kaffe.
Någon kilometer bort har Hamude Mustafa och Sanna Lundberg öppnat butiken. Ovanför dem hovrar en polishelikopter och poliser kommer och går. De har så mycket utrustning att ett toabesök på Dollar Stores kundtoalett tar 20 minuter.
Många kunder vill säga sitt:
”Vi står bakom er i dag.”
”Men Boden tar ju emot så många nya människor”.
”Jag har då aldrig känt mig så trygg i Boden som i dag”.

Hamude Mustafa svarar på allas frågor, säger ”hej, välkomna” till samtliga som kommer in”. Blicken är stadigt fäst mot parkeringen.
Så anas ett tåg med svartochvitklädda deltagare. Gröna fanor. Sköldar. När de når fram dirigerar polisen vitskjortorna till vägen framför butiken, och blockerar därmed infarten för nya kunder. Deltagarna frontar butiken och börjar skandera: ”folkförrädare”, ”nationalsocialism – folkgemenskap” och ”nordisk revolution utan pardon” på kommando. De hade hoppats vara 300 deltagare, men är runt 130. När de marscherar förbi Hamude, Sanna och kollegerna har tåget fått en mindre svans, några av butikens kunder går med.
Det blir ödsligt på parkeringen utanför butiken. Medier och poliser följer vitskjortorna bort mot stan. Hamude Mustafa är tårögd. Sanna Lundberg fortsätter stirra ut mot demonstranternas ryggar.
– Det var mer obehagligt än jag trott, säger hon när hon vänder om och går tillbaka in till kassan.
– Jag har varit lugn hela veckan. Men nu är jag så irriterad. Arg. På dem. På poliserna som lovat att de inte skulle påverka oss, säger Hamude Mustafa som har svårt att stå still.

Det är inte första gången nazistiska demonstrationer påverkar arbetsmiljön. Under bokmässan i Göteborg i höstas blev det tumult när polisen dirigerade om NMR:s tåg, och stängde in deltagarna utanför ICA Focus som ligger strax bakom mässan.
– Jag skulle vara med på en motdemonstration, det var en oerhört mäktig känsla att vi tog tillbaka gatorna. Men så fick jag höra att de var runt min arbetsplats. Det var bara att skynda dit och försöka ta sig in bakvägen, säger Mats Wahlström som är klubbordförande i butiken.
Han kom inte in. Gallerian hade stängt alla in- och utgångar. Kunder och personal blev instängda i sex-sju timmar.

– Även om inte jag kom in och kunde stötta, kände jag mig trygg i att ingen annan heller kom in. Det var ett bra beslut att stänga snabbt.
– Samtidigt vill jag tänka: ”Samhället ska inte påverkas av några våldsamma idioter, allt ska fungera ändå.” Annars vinner de på ett sätt. Man är väldigt kluven. De skapar otrygghet, och det är ju vad de vill. Så kanske uppnår de ett mål.
Personalen som blev kvar på jobbet den dagen fick betalt. Liksom de som skulle ha jobbat men inte kom in.
– Ja, så är kollektivavtalet skrivet. Med de kostnaderna, svinn för färskvaror och försäljningstapp så uppskattar jag att vi förlorade 250 000 kronor den dagen, säger Peter Rundqvist som är handlare på ICA Focus.
Drog ni några lärdomar?
– För oss var det svårt att planera något överhuvudtaget eftersom de inte skulle gå här. Du ställs bara inför fakta. Du blir maktlös. Det gäller bara att försöka skydda kunder, personal, alla. Jag har inget bättre svar.

Butikschefen Ronnie Larsson på ICA i Kärrtorp hade planerat den där decemberdagen 2013, när NMR attackerade en planerad manifestation på torget. Han hade extra personal. Det hjälpte föga eftersom polisen i det här fallet helt missat NMR:s planer.
– Vi såg hur det börjar smälla, det var rök överallt, blev bråk. Och det var alldeles för få poliser. Vi tog in kunder, drog ner gallren och stängde omedelbart.  Vi hade cirka hundra kunder här och många av dem var barn, många grät. Det var en tragedi. Vi fick trösta så gott vi kunde.
Ronnie Larsson räknar med ett tapp på 60-80 000 kronor.
– Alla tyckte det var otäckt. Men det var ingen som inte ville jobba dagen efter. Man måste prata med butiker tidigare, så att man är beredd på vad som kan hända i värsta fall. För det som hände oss var i värsta fall.

Inget förenar så mycket som en gemensam fiende, brukar det heta. Inför NMR:s demonstration utanför Dollar Store i Boden skrev Handels regionala skyddsombud Maria Andersson Nordström och Anna Wedin, regionchef på svensk Handel i Norrbotten en gemensam debattartikel där det bland annat stod:
”Nordiska motståndsrörelsen är Sveriges största nazistgruppering och det är för många en skrämmande organisation och ingenting man vill ha att göra med, varken privat eller ännu mindre på sin arbetsplats. ”
– Jag är mycket glad åt samarbetet med både Dollarstore och Svensk Handel. Det visar på att arbetsmiljön och säkerheten är viktigast för oss alla, säger Maria Andersson Nordström.

NMR själv beskriver det som hände i Boden som en ”braksuccé”.
– Det är ju sant att de gör något nytt, att de aldrig varit så långt norrut. Men nästan alla var ju ditresta från Mälardalen, säger Jonathan Leman, researcher på Expo.
Att beskriva demonstrationen som en braksuccé hör till, trots att de var färre än väntat.
– Det är propagandan, fienden är ond och håller på att utrota oss men vi går hela tiden framåt. Den energin tänker man ska attrahera människor att hoppa på tåget. Men de når ju inte sina mål och gör aldrig några riktiga utvärderingar, kanske internt, men externt är allt bara propaganda.

Samtidigt visar Expos egen kartläggning av den högerextrema aktivismen under förra året att NMR ökat sin aktivitet mest just i röda Norrbotten. Som att dela ut flygblad, sätta upp klistermärken eller ordna förberedande kampsportsträning. Och i Boden hoppas de få in en man i kommunfullmäktige.
–  De har ju ambitionen att göra parlamentarisk succé och bli en folkrörelse. Men man misslyckas med den biten, där står man bara och stampar. Däremot växer de som extremistgrupp och sätter prägel på lokalsamhällen och utgör ett hot vilket är mer allvarligt än någonsin med den här gruppen, säger Jonathan Leman från Expo.

Butikschefen Hamude Mustafa, som kom till Sverige från krigets Aleppo för fem år sedan, säger att han saknar ord för att en man från NMR ställer upp till val i Boden.
– Man ser hur de ser ut, deras beteende, vad de står för. Jag blev inte rädd, men chockad. Vad händer? Kommer livet backa hundra år? Det var läskigt. Jag kommer från ett land där det började med våldsamma demonstrationer, nu är hela det landet borta. Ja, mina känslor tog över lite.
Hamude Mustafa har inte varit ledig någonting sedan det hände. Och på jobbet har personalen varit lättad, inte orkat älta mer, säger han.
– Första maj kändes inte tryggt. Men nu är allt som vanligt igen. Det som hände var inte kul men samtidigt verkar vi inte bara vara en handelsbutik, folk tycker om oss. Några vill kramas, andra sa att de var hemma och bad för oss, andra vara bara där och stod med oss.  Än i dag kommer folk in och säger att de tänkte på oss. Och flera ur personalen som inte skulle jobba kom hit.
– Det var en jättestor kärlek. Nu är det skönt, tillbaka till normalläge. Nu är vi i Sverige igen.