Jag nickade och log lite pliktskyldigt.

Tolken var kambodjansk medelklass och hade det förvisso betydligt bättre ställt än de kvinnliga textilarbetare vars nedgångna bostad jag precis besökt. Men rik var han inte.

Och antalet textilarbetare i huvudstaden Phnom Penh är fler än invånarna i Malmö.

Hungern i slutet av månaden för att lönen aldrig räcker.

Den nedbrytande arbetsmiljön. Cheferna som tafsar eller trakasserar. Det är vardag för hundratusentals. Och individuell välgörenhet kan aldrig bli mer än en droppe i havet.

Men den kan vara lovvärd. Därav mitt pliktskyldiga leende.

När min bildjournalist några månader senare återvände till Kambodja berättade tolken, glatt och grabbigt, att han mycket riktigt hört av sig till textilarbetarna.

Beväpnad med klassamhällets ekonomiska makt hade han erbjudit sig att köpa deras kroppar.

Kvinnorna hade valt att sälja. Eller annorlunda uttryckt: valt att kunna köpa grön­saker till riset. Valt att kunna försörja sina familjer i hembyn.

Utsatthet föder alltid risk för utnyttjande. Patriarkala värderingar formar män som är villiga att dra fördel. Och jag hade, plötsligt och högst oavsiktligt, blivit en kopplare.

Hade det inte varit för det reportage jag och bildjournalisten arbetade på, om den mänskliga kostnaden för våra billiga kläder, hade ju tolken inte träffat sina offer.

Det finns alltid en möjlighet att de som vågar berätta om missförhållanden drabbas av konsekvenser.

Varje namn- och bildpublicering bör föregås av en riskanalys. Att vittnesmålet når ut måste vara tillräckligt relevant för att motivera faran för den som vittnar.

Vi trodde oss ha vidtagit rimliga skyddsåtgärder. Kvinnorna vi intervjuade var fackligt organiserade – ett skyddsnät. Och vi namngav inte den textil­fabrik där de sydde kläder åt H&M. Men vi hade inte räknat med att hotet skulle komma från oss.

Min första tanke när jag fick kännedom om övergreppet var att bränna tolken.

Det finns forum för utrikesjournalister, jag skulle kunna publicera en varning där. Jag vet vilka organisationer han normalt arbetar åt, deras personalchefer är bara ett mejl bort.

Men tolken har familj, barn att försörja. Som är helt oskyldiga till hans agerande. Vad skulle det få för konsekvenser för dem? Skulle jag orsaka mer skada än nytta? Skulle jag alls åstadkomma någonting, utöver ett banalt försök att rentvå mig själv?

Så vad har jag gjort? Än så länge ingenting.

Förutom att addera ytterligare en dyrköpt läxa till den långa lista över faror du utsätter människor för när ditt levebröd är att rapportera om misär.