Löneklyftan mellan tjänstemän och arbetare ökar. Det antas ha att göra med att väldigt många låglöneyrken missgynnas av dagens lönebildningsmodell.

Arbetarna har sitt industriavtal som alla anpassar sig efter. Tjänstemännen förhandlar lokalt.

Men problemet är också att lönerna i arbetaryrken förväntas anpassa sig till den inflationsnivå som råder i exportländerna medan tjänstemannayrkena inte har samma krav.

Om den nivån under lång tid är väldigt låg riskerar det både att minska sysselsättningen och ytterligare sätta press på lönerna i låglöneyrken.

Fackförbunden som samarbetar inom 6F menar i en ny rapport att arbetarnas löner i genomsnitt hade varit 4,8 procent högre om löneutrymmet utnyttjats fullt ut från 1998 till i dag.

Det innebär 1 300 kronor mer i månaden eller 15 600 kronor per år. En ganska rejäl summa som nog många gärna hade haft i plånboken.

Under samma period har det nominella lönegapet mellan en arbetare och en tjänsteman vuxit från 5 100 kronor till 12 300 kronor per månad.

Märket som förhandlas fram inom det så kallade industriavtalet har alltså satt en ganska rejäl press på arbetarnas löner.

Det här kan sättas i sammanhang av att Sverige ansågs ha för dålig konkurrenskraft under 1980- och 1990-talet.

Exportledd tillväxt var ordet för dagen och bästa sättet att få igång den var att låta arbetarlönerna växa långsammare. Framför allt skulle detta gälla i offentlig sektor och privat sektor inriktad på hemmamarknaden.

Även om det kanske var en rimlig tanke då har mycket hänt sedan dess (inte minst släpptes den då övervärderade kronan fri 1992 vilket gav en rejäl skjuts åt exporten).

Inflationsnivån i Sverige har svårt att ta sig upp till tvåprocentsmålet. Sysselsättningen är god just nu men kan lätt vända nedåt igen vid nästa lågkonjunktur.

Ojämlikheten i inkomster har ökat på ett oroväckande sätt. Lönebildningen gör inte mycket för att åstadkomma förändringar i detta.

Förespråkarna för att dagens lönebildning ändå fungerar är de stora reallöneökningar (löneökning efter att inflationen räknats bort) som den levererat.

En del av problemet med det ökade lönegapet mellan arbetare och tjänstemän hittar man här.

Ökningarna är nämligen väldigt ojämnt fördelade. Dessutom ökar reallönerna ju lägre inflationen är, vilket skapar ett intresse av att inflationen inte ökar trots att ekonomin skulle må bättre av det.

Här finns stoff nog för ett nytt Saltsjöbadsavtal. Det vore faktiskt ingen dålig idé.