Militärockupation i Sri Lanka i skuggan av turistboomen

SRI LANKA. Ett stort tält står vid huvudvägen som löper förbi den lilla byn Keppapulavu.

Utmed ena långsidan hänger en blå presenning som skuggar ansiktena på de tjugotal människor som slagit sig ned därinne.

I ena hörnet står ett mikrofonställ på ett brunt plastbord.

Sivapirakasam Ariyakala reser sig upp och går fram till mikrofonerna.

– Den här marken har tillhört min morfar och hans morfarsfar före honom. Vi har brukat den i tvåhundra år och kräver att få tillgång till den igen.

– Vi har suttit här, utan jobb, utan någonting att leva på. Vi kämpar men vi har inte fått något gensvar.

Under exakt ett år har hon dagligen protesterat för att få tillbaka sin mark. I dag på årsdagen har lokala medier tagit sig hit för att uppmärksamma deras missnöje.

Protesterna har pågått dygnet runt vid tältet som rests bara några meter bort från säkerhetsstyrkans högkvarter.

Två kanoner har placerats intill porten till militärbasen och fyra soldater observerar vad som händer vid tältet där lokal-befolkningen protesterar.

I regionen kring Keppapulavu har den militära närvaron ökat sedan inbördeskriget mellan regeringen och tamilska tigrarna avslutades 2009.

Närmare hälften av de 130 000 invånarna är militärer, vilket innebär att en fjärdedel av landets armé är stationerad i ett område som bebos av 0,6 procent av befolkningen.

Under det tjugosexåriga inbördeskriget var Keppapulavu en stark region för rebellgruppen tamilska tigrarna som stred för en självständig stat i norr. Det var även här som krigets slutstrider ägde rum.

I dag har många av de 300 000 tamiler som tvingades på flykt inom landet kunnat återvända hem, men många har fått sin mark ockuperad.

Närmare 13 000 familjer väntar fortfarande på att få tillbaka sin jord. Armén hävdar dock att de behöver marken eftersom den utgör ”högriskområden”.

Men enligt Kanchan Chandraleela som också står vid tältet finns det andra förklaringar.

–  Jorden de behållit används för försörjning. Det var där vi odlade kokosnötter och jackfrukter, hade våra palmer och fiskevatten. Vid den här årstiden hade det varit perfekt att fiska räkor utmed lagunen.

Precis som de andra har hon det senaste året protesterat utanför säkerhetsstyrkornas högkvarter.

Sedan krigsslutet har porten varit stängd och bilvägen otillgänglig. De som velat åka till staden Puthukkudiyiruppu, en sträcka som tar tjugo minuter med bil, har fått köra långa omvägar genom skogen. För tre månader sedan blev vägen tillgänglig igen.

Armén lämnade ifrån sig land, men behöll marken i anslutning till lagunen som militärbas.

– De behåller den bördiga jorden för att själva kunna tjäna pengar på den. Förut hade de vapen att bekämpa oss med, nu vill de kontrollera våra resurser för att visa att de fortfarande har makten, säger Kanchan Chandraleela.

I en ny rapport av Society for threatened people och fiskeorganisationen Nafso framgår att militären i Keppapulavu producerar mjölk och yoghurt, fiskar och skördar kokosnötter som säljs på marknader i närliggande byar.

Inte sällan till priser som de lokala jordbrukarna inte kan konkurrera med.

Den här typen av kommersiella verksamheter är inte bara knutna till ockuperade markområden. Runtom i hela landet äger armén även hotell, sightseeing, kaféer och restauranger riktade till turister.

– Generellt tycker jag att turism är bra men då gäller det att även lokalinvånarna tjänar på den, säger människorättsaktivisten Ruki Fernando till Arbetet Global.

I flera år har han följt situationen med de ockuperade landområdena. Hans bedömning är att lokalbefolkningens protester knappt gett någon effekt alls.

– Det går i alla fall väldigt, väldigt långsamt. Konflikten handlar inte bara om tillgång till jordbruksmarker utan även om tillgång till marken där de har sina begravningsplatser, tempel och kyrkor. Platser som ligger väldigt nära deras hjärtan.

Inne i tältet har talarna tystnat.

Gruppen rör sig ut på gatan.

I skuggan av ett träd några meter bort står en bil med militärer parkerad. De ser avvaktande på när demonstranterna ställer upp sig på rad och i kör ropar ”Lämna vår mark, ge tillbaka våra hem!”.

Sivapirakasam Ariyakala protesterar högljutt men känslan i kroppen är tung.

– Jag känner mig mest besviken. Vi har blivit svikna av regeringen, det är den starkaste känslan i dag.

Amanda Saveland