Jag är hemma nu
Att äga ett språk, att berätta sina berättelser på sina egna villkor, att hävda sin existens underlättar. Det är en förutsättning var man än befinner sig i världen, skriver Arbetets krönikör.
Ibland har jag oförtjänt mycket tur. Som när mitt charterplan just har landat och jag ser att min väska ligger först på bandet.
Jag roffar åt mig den, går snabbt igenom passkontrollen, stoppar ner en av världens mest ansedda resehandlingar i fickan och går ut i snön.
Tjugo minuter senare sitter jag hemma och smuttar kardemummakaffe med mina föräldrar. Jag njuter av stunden när jag ser att en vän har försökt att nå mig.
Jag har lagat mat till honom hundra gånger, han har varit hemma hos mig hundra gånger. Nu är han är upprörd, arg, förbannad och hänger ut mig offentligt. Han påstår att jag tar avstånd från kollektivet.
Det vill säga: förorten.
Bara för att jag inte rör mig i hans kretsar längre är jag en svikare. Att jag så att säga är på väg att bli en husblatte.
Någon som distanserar sig från sina egna. Men vilka är dessa egna?
Är det de svenska medpassagerarna som gläder sig åt ett OS-guld i skidskytte och som jag faktiskt delar glädjen med? Är det min mandeiska moster i Södertälje?
Det är fullt naturligt att vara sökande, ens iver att finna ett sammanhang kan till och med vara förblindande
Kaptenen från hamnstaden i Jemen som jag tillbringat två veckor i Egypten med?
Den algeriske tandläkaren som bodde med sin lilla dotter på samma hotell som jag och som chockat stirrade med uppspärrade ögon när jag sjöng en algerisk sång för henne? Grabbarna som jag säljer godis åt?
När man är ung kastas man mellan dessa frågor. Om tillhörighet, hem, främlingskap.
Det är fullt naturligt att vara sökande, ens iver att finna ett sammanhang kan till och med vara förblindande.
En annan vän, en stor förebild som jag älskar helhjärtat, ringer ett par dagar senare. Han säger: ”minst en gång per dag påminns jag om mitt främlingskap.”
Jag säger att någon gång får det räcka. Hur länge vill du gå runt och känna dig som en främling?
Du får helt enkelt lära dig att tycka om din plats. Ditt hem är där din säng finns. Du får öva. Träna dig i att känna dig hemma.
Du får utveckla alla dessa tillhörigheter, alla dessa kollektiv. Jag äter i min säng. Dricker, läser, skriver, ibland har jag till och med en tjej bredvid.
Min säng är mitt hem. Mitt kungarike.
Det är så du skriver din historia. Inte genom att fängsla dig i samma fängelsehålor som för tio år sedan
Jag vet också att när man är ung känns ingen av tillhörigheterna naturliga. Fröna är omogna, outvecklade.
Men att äga ett språk, att berätta sina berättelser på sina egna villkor, att hävda sin existens underlättar. Det är en förutsättning var man än befinner sig i världen.
För några år sedan var jag otroligt ledsen över att farsan inte kunde utöva sitt gamla hantverk, guldsmedsyrket.
I dag har vi en godiskiosk tillsammans. Vi knegar ihop. Gå och se efter själva om han inte använder samma försäljningsknep som våra förfäder gjorde i hemlandet för 1 400 år sedan.
Det är så du skriver din historia. Inte genom att fängsla dig i samma fängelsehålor som för tio år sedan.
Var lätt som en fjäder. En fjäril i stormen, bror.
