Vi sprang fram och tillbaka mellan borden och baren.
Men jag lackade ur snabbt.
– Va tusan håller du på med!
Sprang in till restaurangchefen som blev ursinnig och agerade, trots stress med fullsatta bord och väntande gäster.
Chefen skällde ut den unga servitören som denna kväll gjorde sitt andra arbetspass.
Det blev hans sista. På just den restaurangen.
Statistiken har talat sitt tydliga språk i decennier. Men nu finns det ett före och ett efter den 15 oktober 2017.
Det var då Metoo drog igång. Det var då som minnen väcktes till liv.
Sexuella trakasserier, övergrepp och diskriminering förpassades inte längre till hemmen och offentliga platser. Nu vaknade varenda arbetsplats i Sverige.
För trots lagar och riktlinjer har inte ens ett av världens mest jämställda länder lyckats gå till botten med problemet. Vi började snacka och aktivismen växte.
Men i övriga världen är tystnad fortfarande synonymt med arbetsplatsen.
68 länder har inget förbud mot sexuella trakasserier på jobbet.
En verksamhet gör knappast bättre resultat med tafsande kollegor
I dessa jobbar drygt 230 miljoner kvinnor och ytterligare ett par hundra miljoner är i arbetsför ålder.
Andra länder har förbud men enorma problem med övergrepp och diskriminering.
I Indien får kvinnliga bussförare hålla sig en hel arbetsdag för att det inte finns ”säkra” toaletter längs rutterna. Skulle de behöva lätta på trycket finns risk att de blir överfallna utanför bussen.
I flera år har den globala fackföreningsrörelsen arbetat för en ny ILO-konvention mot könsbaserat våld i arbetslivet. Och för första gången ska en sådan diskuteras på ILO:s årliga arbetskonferens i Genevé i juni.
Världsfacket, IFS, inledde därför nyligen en kampanj för att övertyga regeringar att stötta en konvention.
Även om en ny ILO-konvention knappast är hela lösningen vill jag säga de politiker som inte tar detta på allvar: Läs nationalekonomi.
Och till alla företagsledare som inte fattar: En verksamhet gör knappast bättre resultat med tafsande kollegor.
